Lyrik för nyttiga idioter

Välgrundad skepsis av detta slag bör prägla mötet med lyrikantologin ”32/2011”, en titel som kommer sig av att den rymmer bidrag från 32 svenskspråkiga poeter.

Bakom projektet står Albert Bonniers förlag, en av de anrikaste och mäktigaste institutionerna inom svenskt litteraturliv. På så sätt blir boken en sorts propå, ett egenmäktigt utlåtande från en absolut instans.

Med lite inspiration från den franske sociologen Pierre Bourdieu skulle tolkningen av budskapet kunna bli följande: vi representerar den auktoriserade och legitima kulturen - vi äger befogenhet att döma i frågor om kvalitet, med vår kunskap kan vi avgöra vad som är god litteratur.

Några av de poeter som medverkar i antologin bör alltså räkna med att bli kanoniserade. Deras namn kommer sannolikt att finnas med i personförteckningen i framtida litteraturhistoriska översiktsverk. Någon tar kanske plats i Svenska Akademien när det blir en stol ledig?

Det har sitt kultursociologiska intresse att frilägga hur en sådan urvalsprocess går till. Av tradition brukar vägen till herravälde över det litterära fältet gå via en tidskriftsredaktion.

Medan Karl Vennberg & co på 40-talet använde ”Horisont” som en språngbräda, banade Torsten Ekbom & co på 60-talet väg via ”Rondo”, medan Horace Engdahl & co på 80-talet gjorde avstamp i tidskriften ”Kris”.

Sedan 1999 är det kretsen kring tidskriften OEI som steg för steg tillskansat sig maktbefogenheter. Mycket riktigt har det redaktionella ansvaret för ”32/2011” delegerats åt det hållet. Tre av de fyra redaktörerna ingår i OEI:s redaktionsråd?

På så sätt framstår antologin i huvudsak som en partsinlaga i ett pågående spel, ett polemiskt verktyg för att befästa positioner. För att något häva den tendens till sektbildning som råder inom dagens marginaliserade lyriksfär, hade det varit önskvärt att mindre belastade personer fått förtroendet att göra urvalet.

Två av redaktörerna drar sig inte ens för att själva medverka i boken, ett märkligt förfarande som lär väcka en satirisk ådra - till och med hos milda betraktare. I det skrivna förordet framhålls dessutom OEI:s självklara värde och förträfflighet, ett omdöme som således inte kan sägas komma från en oberoende källa.

Av intresse är att denna tidskrifts inriktning, åtminstone vad gäller språkfilosofisk orientering, kan sägas vara besläktad med den som präglade Kris. Men istället för att premiera import av tankegods från den europeiska kontinenten, kommer inflödet i stor utsträckning från USA.

I båda fallen rör det sig dock ofta om den typ av ”nygorgianism” som filosofen Sören Halldén så övertygande frilade redan 1989, i sin kulturguide ”Humbugslandet”.

Gorgias var som bekant samtida med Sokrates men till skillnad från denne intresserade han sig varken för begreppsanalys eller för världens beskaffenhet. Han liknade mer en predikant, vars lära baserades på tre satser:

”Ingenting finns; om något funnes skulle ingen ha kunskap om det; om kunskap funnes, skulle det inte kunna förmedlas till någon annan.”

Enligt Sören Halldén tränger dessa tankar, i antydan eller i förklädnad, igenom varje ny filosofi som erövrat en plats på den internationella scenen efter marxismens kollaps. Den uppmärksamma ska snart finna att de i hög grad präglar idéflödet inom det svenska litteraturlivet och det finns spår av dem i förordet till ”32/2011”.

Merparten av de poeter som tackat ja till att medverka i antologin ska naturligtvis inte dömas för vad redaktörerna representerar, men av hänsyn till deras renommé bör de förbigås med tystnad.

Den kritiker som underkastar sig redaktionens supremati och börjar kommentera innehållet, riskerar för övrigt att framstå som en nyttig idiot.

Peter Grönborg