Lite väl tydligt vad läsaren ska tycka
Ett krävande mellanchefsjobb, en halvjobbig make med statusfyllt arbete, tre barn (eller har det blivit fyra barn som är ”trendigast” sedan sist jag kollade?), ett hus som Sigge Eklunds brorsa skulle kunna vara mäklare till och lite stereotypt kvinnliga besvär som kroppsnoja, klädnoja, svekfulla väninnor, helt vanligt kvinnohat och det där eviga livpusslet. Detta förstår jag ska invagga läsaren i en idé om den perfekta familjen, men alla som tagit del av någon kultur över huvud taget vet ju att det alltid är under den blankaste ytan de mögligaste, äckligaste hemligheterna ruvar. Så även här.
En deckarintrig kickar i gång när en kvinna hittas mördad alldeles i närheten av motionsspåret där Sanna brukar jogga. Det leder till detaljstudier i hur arbetet på en tidningsredaktion går till, och trots övertydlighet och även om vissa detaljer anpassats för romanens vaga syfte att synliggöra våld mot kvinnor (nej, ett lik som hittas i skogen viftas normalt inte bort i en notis, bara för att liket är en kvinna) ger det ett visst driv. Maktkamperna internt på tidningen är heller inte att leka med. Så utstuderade att de knappt är trovärdiga, men å andra sidan är ju inte verkligheten heller särskilt trovärdig nu för tiden.
Glysas öga är en mycket bra och krypande boktitel, och bitvis är det spännande. Men pulsen tas ner lite av de ingående vardagsbeskrivningarna och jag får känslan av att Helles debut skulle tjänat på att välja sida: antingen läskig, eller vardagsträskig. Och förfina tekniken vilken sida hon än valt. Korta, koncentrera och koka ner. Projektet att täcka in hela tillvaron är lovvärt men är lite för spretigt och hafsigt utgjort, och persongalleriet får aldrig någon riktigt fördjupning, det hade varit kul. Det är hela tiden lite för tydligt vad Helle vill få mig att misstänka, tro och tycka; det vill jag åtminstone förledas att tro att jag får bestämma själv.
Rebecka Åhlund
