Lindblom gapar efter mycket
Boken är en femhundrasidig tegelsten med karmosinröd läderinbindning och guldfärgat tryck, så snygg att det pirrar i magen när jag tittar på den. Efter en snabb genombläddring vet jag också att Lindblom vågat sig på ett ambitiöst upplägg med ett flertal berättarröster och två stadsmiljöer (London och Paris) som fond åt berättelsen. Och så vet jag ju att Sisela Lindbloms tidigare verk har blivit både hyllade och omdiskuterade. När jag slår upp pärmarna för att börja läsa, är det med förhoppningen om att få läsa en av årets bästa böcker.
Romanen är mycket riktigt ambitiös och komplex. Sammanfattningsvis kretsar den spretiga intrigen kring teateragenturen The Agency, driven av den excentriska Semolina Pritchard som är döpt efter en låttext av The Beatles. Semolina reser till Paris för att inleda ett samarbete med den framgångsrika regissören Sophie Shaparov.
Utan att hon känner till det tar sig hennes två medarbetare, Myrah och Lindsay, också dit var och en för sig och utan varandras vetskap. Myrah, den vackra vitblonda assistenten, gör det för att fly ett nederlag i kärlekslivet. Den likaledes vackra men mer sofistikerade sekreteraren Lindsay reser å sin sida dit för att ha en otrohetsaffär med Lloyd, en av skådespelarna som agenturen representerar, och som väl på plats lämnar Lindsay vind för våg hemma hos sin suspekte bror. Vi får följa alla dessa personer (och ett par till) under de dagar de spenderar i den stekheta storstaden.
Men trots att ambitionen alltså finns där blir jag inte alls så betagen som jag trott. Faktum är att jag blir fullkomligt överrumplad av de klumpigt pedagogiska dialogerna, de grovt tecknade karaktärerna, de klichéartade miljöbeskrivningarna, över huvud taget av en stil som jag snarast associerar till medelmåttig chick-lit eller kriminallitteratur. Märkligt, eftersom det förstås inte är författarens avsikt att placera sig i den rena underhållningstraditionen. Snarare är syftet att göra en kritisk samtidsskildring av Väst, väl underbyggd av fakta. Detta avslöjas om inte annat genom en diskussion som några av karaktärerna har sinsemellan, där de raljerar över det löjliga i att någonsin göra konst som inte strävar efter autenticitet och behandlar aktuella samhälleliga skeenden.
I sin iver att skriva ett verk av sådan eftersträvansvärd autenticitet, har Lindblom späckat sin roman med så mycket fakta att berättelsen blir klumpig och tung. Mer eller mindre styltigt redogör författaren för allt från omständigheterna kring den franska revolutionen till hur många Starbuckscaféer det finns runtom i världen. På ett liknande sätt brer hon på för tjockt i sin kritik av samhället och retar upp sig än på asylpolitik och smygrasism, än på utseendefixering, än på konventionell teater och kultursnobberi. Bland mycket annat.
Sisela Lindblom har sagt att hon hoppas att hon med den nya romanen ska bli läst, inte debatterad. Om jag får leka sierska så förutspår jag att den sistnämnda av hennes önskningar kommer att slå in: den här boken kommer förmodligen inte att debatteras alls, för den greppar om så mycket att ingenting av det hon kritiserar lämnar något avtryck. Dessvärre tror jag inte att detta med nödvändighet betyder att The Agency kommer att läsas av särskilt många.