Kryptiska fragment räcker inte till noir-känsla
Många av böckerna om kommissarie Winter är alldeles utmärkta. Så då är frågan varför Möt mig i Estepona inte blev så bra.
Det går snett från första början. Redan vid den allra första meningen blir jag purken. ”Vågorna är större ljudet av bränningarna är starkare än vilken dag som helst”. Och så fortsätter det i ytterligare några sidor. Hallå! Var är kommatecknen? Inte ett enda kommatecken så långt ögat når, vilket innebär att man får läsa varje mening minst två gånger för att över huvud taget begripa något.
Då blir jag sur. Jag vill inte utsättas för ett litterärt experiment, jag vill läsa en deckare.
Edwardsson måste ha insett att det inte var så lyckat att utesluta kommatecknen för i andra kapitlet kommer ramlar de in, och allt blir plötsligt lite lättare. Frågan återstår dock fortfarande varför det inte blev bra.
Handlingen är rätt klar, egentligen. Peter Mattéus är en framgångsrik reklamman med eget företag. Han är gift med Rita och har två döttrar. Allt ser väldigt bra och enkelt ut. När han får ett brev med nytagna bilder på sin familj förstår han att det förflutna har kommit ikapp honom. Därför tvingas han resa till spanska solkusten för att möta några gamla spöken.
Tja, det låter inte så komplicerat, men med Edwardson knapphändiga information dröjer det alltför länge innan man får detta klart för sig. Och vari det förflutna består får vi aldrig riktigt klart för oss.
Dessutom är det inte alltid helt lätt att hänga med i handlingen eftersom Edwardson är väldigt sparsam med att meddela vem det är han för tillfället berättar om. Det står ”han” och vi har åtminstone tre fyra män att välja mellan.
Man får gissa en stund och då blir jag purken igen.
”Tät psykologisk thriller med stark noir-känsla” står det på bokens baksida.
Bara genom att skriva kryptiskt, med korta, ibland ofullständiga meningar skapas inte noirkänsla. Inte heller genom att fragmentariskt berätta en historia.
Det krävs mer och det kan man begära av Åke Edwardson.
Mats Palmquist
