Hjältar utan gloria

Det är det första försöket att göra en omfattande kartläggning över de olika individuella insatser som gjordes i olika europeiska länder. Boken visar att sådana hjältar var i minoritet; men de fanns i hela Europa och räddade judiska medborgare med sitt eget liv som insats. Oftast fick de inte ens efter kriget någon uppskattning för sina hjältedåd.

En av dessa hjältar var Hedwig Porschütz, en prostituerad kvinna i Berlin som på många olika sätt engagerade sig för utsatta judar. Hennes fall tas upp i Arno Lustigers bok: när hon tog emot sina kunder i sin lilla 1,5-rummare på Alexanderstra?e 5 fick hennes illegala judiska inneboende gömma sig någon annanstans så länge. För betalningen köpte hon mat till sina skyddslingar.

I juni 1944 upptäcktes hennes verksamhet och Hedwig Porschütz dömdes och skickades till ett arbetsläger. Hon överlevde. Ändå tog förnedringarna för hennes del inte slut med detta. Så sent som 1959 vägrade nämligen senaten i Berlin att hedra henne för hennes insatser – detta med hänvisning till hennes förflutna som prostituerad.

Den idag 87-årige historikern Arno Lustiger som själv överlevde koncentrationslägren i Auschwitz och Buchenwald försöker i sin bok ge en överblick över räddningsaktioner för judar i hela Europa. Boken är skriven med stort engagemang, ibland på bekostnad av historisk exakthet på detaljnivå. Han har valt exempel från fler än 30 länder och beskriver fler än 200 enstaka personer och grupper. Bland dem finns vanliga medborgare, intellektuella, bönder, professorer, diplomater och nunnor. Många av dessa personer uppgav senare att de bara gjort det självklara.

Bland de mer kända finns Oskar Schindler och Berthold Beitz, bland de mindre kända personer som Hedwig Porschütz och italienaren Gino Bartali, segrare i Giro d’Italia och Tour de France. Han pendlade med sin cykel som kurir mellan olika hjälpgrupper och uppgav sin träning som förevändning för detta. I Wien utfärdade Albert Göring, bror till den tyske överbefälhavaren Hermann Göring, falska personbevis för de förföljda, ofta genom att förfalska sin brors underskrift.

Många judar överlevde i källare, på takvåningar, i jordhål, kloster och pensionat tack vare sina räddares mod och intelligens. Många kunde fly med deras hjälp. Men livet förändrades även för dem som hade bestämt sig för att hjälpa och rädda liv. De fick vara på sin vakt eftersom det fanns angivare överallt. Dessutom fick de skaffa mat till dem som de gömde utan att det syntes.

Många var framgångsrika men många fick också betala för sina hjältemodiga insatser med sitt eget liv. Även de hjältemodiga människor som överlevde hade ofta svårt att hitta sin plats i efterkrigssamhället. Deras exempel påminde åtminstone i Tyskland för mycket om att det faktiskt fanns utrymme för att hjälpa människor under nazidiktaturen.

Alltför många av de som varit i maktpositioner under nazidiktaturen återfanns efter kriget på höga poster inom politik, rättsväsende och näringsliv (så även Hedwig Porschützs domare som under Hitlerregimen varit ansvarig för ett stort antal dödsdomar – han avgick 1980 med den i Tyskland då högsta möjliga pensionsersättningen). Under Adenauereran framställdes de personer som räddat judar (”Judenretter“) till och med som något negativt.

Intresset för alla dessa hjältar har växt först de senaste två årtiondena när forskningen och dokumentationen kring detta kommit igång. Ingen vet emellertid exakt hur många sådana här modiga människor som har funnits. Fram till idag har 23 778 så kallade ”Gerechte“ (rättfärdiga) i Europa kunnat fastställas, varav tio svenskar. De svenskar som omnämns särskilt och mer utförligt i boken är Per Anger och Raoul Wallenberg.

Några av alla dessa hjältar fick sent ta emot utmärkelser och medaljer, men de flesta kunde inte längre ta del av den äran. Heller inte Hedwig Porschütz. Hon dog 1977 – i fattigdom.

Martin Hellström

Prorektor för Högskolan i Borås