Harry Potter för vuxna

Efter sju böcker om Harry Potter har J K Rowling nu skrivit en roman för vuxna som är så engelsk man kan önska: en blandning av Morden i Midsomer, Herrskap och tjänstefolk, och ”good read”.

Pagford är inte vilken småstad som helst, den är ett England i miniatyr, ett klassamhälle med skarp gräns mellan dem som äger bostad, bil och bankmedel och dem som lever på socialbidrag i hyreslängorna i stadens utkant. Men olyckan finns överallt: Social misär råder inte bara bland de arbetslösa, hemma hos skolans vicerektor är konflikterna konstanta.

Gränserna dras mellan klasser och mellan ljusa och mörka, infödda och nykomlingar. Pagfords allmänläkare är indiska och betraktas med lika kritisk blick av småstadskollektivet som den från London inflyttade socialsekreteraren, en ensamstående kvinna med tonårsdotter.

Rowling rör sig hemtamt i alla miljöer, tjuvlyssnar på samtal, lever sig in i oroliga sinnen.

Hon håller reda på ett virrvarr av personer och intrigtrådar, hon vet att den som viftar med en pistol i första akten måste avfyra den i sista, men ibland blir personskildringen skissartad och språket flyter så lätt och friktionsfritt att man knappt behöver tänka. Och då vill Rowling ändå så mycket mer än att roa för den snabbt förgångna stunden, hon har ett ärende, hon skriver för ett bättre liv i ett vänligare samhälle. Barry Fairbrother arbetade för samma mål, han hade vuxit upp i hyreslängorna, hade tagit sig ända till kommunfullmäktige och glömde inte dem som var kvar i utanförskap. Men han dör på första sidan och de som vill ta hans plats har en helt annan politisk agenda.

När Rowling tar sig an vuxna och deras problem kommer hon sällan förbi schablonbilderna av otrohet, missbruk och ekonomiskt fiffel, men när hon närmar sig barn och tonåringar stannar tempot upp och skildringen djupnar. De unga i staden hänger med varandra i gathörn och parker men de är alla utlämnade åt sig själva och sina rädslor för att inte duga. Rowling väjer inte för tonårslivets grymhet och våld samtidigt som hon har en oändlig sympati för alla sköra drömmar ett ensamt hjärta kan rymma bakom finniga hakor och hårt spacklade fasader.

Framför allt har hon en grundmurad tro på unga människors inneboende rättskänsla och rättrådighet, Den tomma stolen är Harry Potter för vuxna, tonåringarna i romanen gör sådant som ungdomar brukar göra, särskilt i litteratur och på film, de för sina föräldrar bakom ljuset, testar gränser, skadar sig själva och någon gång andra, men deras handlingar leder till att sanningar kommer i dagen, vilket får några vuxna att ta vid där Barry Fairbrother stupade. Det krävs dock ytterligare människooffer för att det ska ske, men det är som det ska vara: i böcker är sorgliga slut bra slut.

Ingrid Elam