Glättigheten blir utmattande

Elsa som i första boken var 21 år och då flyttat från Borås till Stockholm har nu blivit 24 år och gjort sig ett namn i bloggvärlden. Hon har fått jobb på den stora kvällsdraken Bladet och är stadig med pojkvännen Hugo, men allt är inte rosenrött. Karriärstempot har stannat av något och kärleken vill inte riktigt gå Elsas väg. Men, säg vad som inte går att lösa med några kindpussar, champagne och ett par Manolo Blahnik på fötterna? För Elsa tycks det ordna det mesta.

Nog hade det gått att problematisera en ung kvinnas vardag i ett hårt medieklimat något mer än ”Don't hate, congratulate” eller ”Hörde jag skål?” Det låter ju så härligt positivt med de där glada tillropen men för mig blir just de det stora problemet med romanen. Det mesta är så, rent ut sagt, förbannat glättigt att jag blir helt matt av att läsa det. Så ser ju inte livet ut ens för någon som lägger ut ”Dagens val” på sin blogg. Jag är helt okej med att detta handlar om yta och en stunds förströelse för läsaren, men en roman ger utrymme för så mycket mer. Elsa hade kunnat bli något mer än en kul tjej som klär i korta kjolar.

Jag imponeras inte särskilt av romanen Elsas hemlighet, däremot av författaren Sofi Fahrman. Att göra business av sig själv som varumärke på det viset hon gör tyder på styrka och kompetens hos en yrkeskvinna som vet vad hon sysslar med. De sidorna hade hon gärna fått ge även Elsa, som då hade sluppit att handlöst falla ned i den mest klassiska chicklit-fällan. Den som säger att ingen kvinna kan vara helt lyckad utan en man vid sin sida. Det känns faktiskt så förra året.

Therece Tilly