Gestaltar pajas med visst djup

Kvinnor kan vara förryckta och sorgliga också. Men inte lika ofrivilligt pompöst komiska. Litteraturen är full av dem. Posörerna, de högtravande egenkära som vill skapa stort men misslyckas kapitalt. Hamlet, den unge Werther, Ekdal i Ibsens Vildanden , vilken Strindberg-figur som helst.

Andreas Öman är den senaste i raden. Den alkoholiserade wannabe-poetens insiktslösa ansträngningar är vad som driver handlingen i Anneli Jordahls roman Augustenbad en sommar. Öman anländer bak- och ångerfull till kuranstalten Augustenbad i Södermanland tidigt 1890-tal. Anstalten drivs av doktor Arvid Liljedahl, en korrekt man med uppdämd aggression som ordinerar traktens mineralrika vatten som bot för de flesta fysiska och psykiska krämpor. Öman tvingas inleda varje dag med att av baderskan viras in blöta lakan, för att sedan sätta sig i sexgradigt vatten.

Baderskan är en av kvinnorna vars vägar Öman ständigt ser till att korsa. Den andra är kvinnans dotter, en glansstrykerska (enligt Svenska akademiens ordbok ett äldre ord för strykerska, att stryka så att det blir glansigt) som dagdrömmer om att lämna sin klass och läsa vidare. Ömans tredje musa är en vacker, mystisk juristhustru som lider svårt av ”fransosen” (syfilis).

Romanens inledningsfas är lång. För lång. Stämningar förmedlas, skickligt utfört med konkreta detaljer, Jordahl låter läsaren träda in i Augustenbad som i en sommarhage, men det känns lite avslaget, som en bakfull söndag. Öman vandrar runt, suckar och stönar när spriten går ur kroppen.

Sen, ungefär halvvägs in, växlar historien tempo. Intrigen tätnar. En rumlig midsommarnatt (åh, dessa förtrollade midsommarnätter i litteraturen!) sker det oundvikliga fallet: Några droppar eldvatten i strupen och Öman är på banan igen, han rentav flyger fram, hela världen rämnar och han drar de närmaste med sig. Allt dras åt som en snara som någon plötsligt ryckt i, och jag läser med andan i halsen.

Anneli Jordahl skriver in sig i en intressant samtidstrend: Intresset för svenskt sekelskifte (1800- blir 1900-tal). Bara de senaste veckorna har, utöver Augustenbad , tre romaner som utspelas under denna tid släppts i handeln. Skrivna av giganter som Lena Einhorn, Henning Mankell och Jan Guillou.

Varför? Mycket beror säkert på att samhällets struktur, maktförhållanden och klassmotsättningar var tydligare då. Såhär på avstånd. På Augustenbad bor arbetarna i baracker och överheten lever fint. Glansstrykerskan sliter hund medan hennes uppvaktare Andreas Öman är en generation ifrån fattigdomen och kan spendera dagarna med att fila på sin diktsamling.

Det moderna samhället står för dörren, socialisterna organiserar arbetarna, men på Augustenbad är alla patienter i händerna på Läkaren, som med sin nästan gudalika ställning fritt kan ordinera vad han än råkar tro på. (Hur många läkare i romanhistorien har framställts i god dager?).

Augustenbad har existerat. Tron på vattnets helande egenskaper var utbredd och spreds uppifrån och ner. Nu när jag fått med er ända hit måste jag förtydliga min inledning, den om mannens natur. Jag är farligt nära en könskonservativ hållning. Jag förenklar, överdriver för att göra en poäng. Jordahl gör det också, men räddar sig med att fördjupa bilden av Andreas Öman. Fler nyanser i hans själ blir synliga allteftersom sommaren går mot sitt slut. Han blir mer än bara en pajas. Som vi män, förlåt vi människor, ändå är.

Erik Hammar