Frågetecken kring mansvåld
”Jag har en kollega vars man är ett monster”
”Min pojkvän har slagit mig men jag vet att han ångrar sig”
”Jag pratar tyst så att inte barnen hör”
Éléonore Merciers bok är en samling med 1 653 fristående meningar. Under sina 17 år som jourtelefonist på en organisation mot kvinnomisshandel skrev Mercier ner den första meningen som varje person sa. I boken har hon gjort ett urval. Det är en kör av röster, framförallt kvinnoröster; livrädda, arga, uppgivna, desperata, hämndlystna.
Mercier lyckas vidga bilden av vilka det är som ringer en kvinnojour genom att ta med citat från män, både förövare och i enstaka fall offer. Det finns också citat från oroliga föräldrar, barn, syskon, vänner, kollegor och anhöriga som ger uttryck för sin oro och känsla av maktlöshet. Det visar att skyddsnätet i vissa fall är större än vad man tror. Att många är villiga att göra allt för att skydda en medmänniska.
Men framförallt blottlägger Mercier de föreställningar vi har kring partnervåld. Hur lätt man normaliserar situationen: ”Jag är utsatt för våld men inte mer än andra”. Att man ofta tenderar att skylla på sig själv: ”Min man är våldsam och ibland undrar jag om det är mitt fel på nåt sätt”. Hur lätt det är att börja lägga in förklaringar i sin misshandlares beteende: ”Jag är tillsammans med en man som är mycket sjuk i nerverna”.
Formen är experimentell, tonen är explosiv och slår an mot det poetiska. Genom att stapla meningarna på varandra går Mercier in för att blåsa byxorna av läsaren. Ändå rycks jag inte med. Det finns för många frågetecken. Jag undrar vad hon har utelämnat, i vilka sammanhang meningarna har yttrats, hur det gick sen. Jag vill veta mer.
Éléonore Mercier vill genom sin bok belysa mäns våld mot kvinnor. Hon vill även lyfta fram det arbete kvinnojourerna utför, arbete som ofta osynliggörs. Men det förblir osynligt. De hjärtslitande citaten pekar rätt ut i tomma rymden, det finns ingen mottagare. Därför blir boken, trots sin poetiska ansats och privata tema, något klinisk.
Cecilia Köljing
