Fokus på saker som gör utvecklingen begriplig

Något tal hade inte skrivits åt presidenten, men vid mötet med räddningsarbetarna blev det tydligt att de ville höra honom tala. Taket på en kraschad brandbil blev talarstol. Bush började tala om bön och sorg, men stämningen bland brandmännen var inte till ett bönemöte. Orden möttes först med tystnad. Efter en stund ropade de församlade: ”Vi hör inte.” ”Men jag hör er”, ropade presidenten tillbaka. Jublet han möttes av gav honom kraft. ”Jag kan höra er. Resten av världen kan höra er. Och de som förstörde de här byggnaderna kommer snart att höra oss alla.” Mer behövde Bush inte säga. Åhörarna skötte resten. Ropen ”USA USA USA” blandades med uppmaningar om vedergällning: ”Go get them, George.”

Scenen i Lennart Pehrsons Ni har klockorna – vi har tiden visar att det fanns en hunger efter hämnd. Någon lysande stilist är Pehrson inte och till en början känns boken som en trött lärares sammanfattning av välkända fakta, efterhand som man vänjer sig vid den torra tonen blir det lättare att uppskatta författarens förmåga att fokusera på händelser som gör utvecklingen begriplig.

De krig som USA har startat efter den 11 september 2001 är ingenting nytt. De följer en lång tradition med en aggressiv utrikespolitik. Det nya är att demokratiska fri- och rättigheter försvagats kraftigt och att tortyr har blivit sanktionerad och flitigt använd. Det vittnar om ett moraliskt sönderfall som satt tydliga spår i det amerikanska samhället.

Krigen och finansskandalerna medverkade till Bushs impopularitet, men domen som en av USA:s värsta presidenter befästes under Katrina. Katastrofen visade att ingenting fungerade. Infrastrukturen, rättsväsendet och sjukvården kollapsade. Att USA inte har återhämtat sig var tydligt när jag i våras reste från New Orleans till Chicago. Vad som mötte mig var ett trött, sjaskigt och nergånget land där presidenten Obamas ord om förändring ekade tomt.

Tomas Polvall