Fjällgrav som sticker ut

Man sträckläser de hopflätade intrigerna som var och en hade kunnat stå för sig själv. Halvgalna, fördomsfulla, ödmjuka människor på väg i en småtråkig vardag. Och så en handfull förbryllade poliser som på ett föga dramatiskt vis lägger pussel och löser en mordgåta.

Jag gillar att slippa läsa om psykopatiska mördare med konstruerade motiv ( hälsning till Jo Nesbö). Jag älskar att slippa läsa ingående skildringar av slaktade kroppar (även du Åsa Larsson). I Fjällgraven får själva morden en diskret plats och själva varför? en något större.

Men främst gillar jag Fjällgraven för att den har humor. Det är ett myller av karaktärer, alla lika kärleksfullt/insiktsfullt skildrade. Kanske inte skitiga, men fula och småelaka. Som vi alla kanske är. Ta bara kriminalpsykologen Sebastian som är något av huvudperson. Han är skrupelfri, ljuger, intrigerar och vill sätta på varje kvinna han ser. Med undantag för det sista påminner han om karaktären Saga i Bron som Rosenfeldt skapat- hejig men empatibefriad.

Hjorth& Rosenfeldt började med Det fördolda 2010 och fortsatte med Lärjungen 2011. Det är två ruskigt drivna och framgångsrika manusförfattare, verksamma inom film och tv. Det märks. Och det är så skönt. Fjällgraven har en nästan filmisk dramaturgi med bra tempo - och dessutom små filosofiska godbitar inflikade. Det är två mogna män som slagit skallarna ihop.

Och det är två kunniga män. Upplösningen, mordmotivet, är kusligare och mer realistiskt än vilket psykfall till massmördare som helst.

För en gångs skull vore det övertygande om författarna sa "vi skrev för vi ville berätta något viktigt i förbifarten". För visst har de lyckats.

Inger Melin