Feministklassikern Kvinnorummet tillbaka igen

Det känns logiskt med tanke på den 50-talshype som varit under lång tid. Min kompis bokhylla är full med gamla Damernas värld från 1955 och både estetiken och innehållet är snarlikt dagens damtidningar: kakbak, mode, kärlek och relationer. Nu ska vi åter baka vårt eget bröd och göra vår egen sylt. Men denna gång har de flesta av oss dessutom yrkesarbeten att hinna med.

Troligtvis är det ingen slump att Marilyn Frenchs feministiska klassiker Kvinnorummet kommer i nyutgåva just nu. I boken får vi följa Mira genom 1950 -, 60 - och 70-talet. Det är en episk berättelse om uppväxt, skolgång, äktenskap, hemmafrutillvaro, uppbrott, universitetsstudier, uppgång och fall som inte går att redogöra för i sin helhet. Men det finns genomgående teman, bland annat förändringarna i kvinnors villkor och den gemenskap, de ”kvinnorum” som uppstod vid sidan av det djupt patriarkala samhället.

Genom Mira lär vi känna andra kvinnor som liksom hon är instängda i det feministen Betty Friedan kallade ”förortens komfortabla koncentrationsläger”. Ingen av kvinnorna verkar ha valt sina män på grund av kärlek utan för att få beskydd från andra män och hamna på listan över aktningsvärda kvinnor. Men naturligtvis blir beskyddet tryckande och kvinnornas förakt för männen de lever med av nödtvång växer. Gemenskapen uppstår i stället mellan kvinnorna, medfångarna.

Många av kvinnorna lämnas, förbrukade och värnlösa, av sina äkta män. Då väntar en svår verklighet, inte bara ekonomiskt. ”Begrav dig själv i mörker, du behövs inte längre. I dagsljus, se dig noga för, följ reglerna, annars kan de kalla dig kastrererska, slinka, pyscha, sugga, gris, kossa, slampa, hora luder, fnask, gnoa.” Dubbelmoralen är påtaglig, som gift kvinna är du fredad, respektabel. ”Man är inget luder, även om man var tionde dag eller så utför samlagsrörelser med någon som man inte känner lust till. Man är inget luder eftersom man inte får betalt. Det enda man får är husrum, mat och kläder.” Men så fort du skiljer dig, även om det är du som blir lämnad, hamnar du åter under lupp.

Den nyskilda Mira börjar på Harvard. Där träffar hon kvinnor som blivit uppväckta av 60-talets politik och aktivism. De engagerar sig i kvinnosaken och Marilyn French är inte nådig i den kritik som förs fram mot mannen via hennes karaktärer. ”Uppblåsta och självförhävande försökte de ute i världen skapa permanenta symboler för den peniserektion de inte förmådde bibehålla i sitt kött.”

Alla män är i grund och botten våldtäktsmän. ”Vad de än må vara i det offentliga livet, vilka relationer de än har till män – i sitt förhållande till kvinnor är alla män våldtäktsmän, och det är det enda de är. De våldtar oss med sina ögon, sina lagar och sina regler.”

French mansbild var djupt kontroversiell när Kvinnorummet först gavs ut 1977. Hon fick också kritik av feminister för att ge en för mörk bild av kvinnors möjligheter. Och även om tankegångarna som tas upp funnits både innan och efter kan boken nog fortfarande provocera en och annan. French är fullkomligt skoningslös i sin kritik av det förtryckande samhället.

Och när det återigen har börjat betraktas som önskvärt att sluta yrkesarbeta och ägna sin tid och hem och hushåll behövs en bok som visar hur det gick förra gången, även om vår 50-talsdyrkan inte handlar så mycket om politiska idéer som om estetiska drömmar.

För vem vill egentligen känna som Mira: ”en viktig dag i morgon. Hon undrade hur det kändes.” Nog är surdegsbröd och hemmagjord sylt gott och mysigt, men är det verkligen en livsuppgift?

Cecilia Köljing