Faktorer som styr utgivningen

För det första påpekas den engelskspråkiga litteraturens dominans. Och för det andra lyfter man fram de små bokförlagens roll som förmedlare av litteratur skriven på andra språk än engelska.

Men vilka faktorer är det egentligen som styr utgivningen? I nya numret av Karavan skriver forskaren Yvonne Lindqvist om globala mönster och hur dessa återverkar på den svenska bokmarknaden. I fråga om engelskans position är statistiken entydig: engelska är världens mest översatta språk.

I Europa har omkring 70 procent av alla översättningar engelska som originalspråk. I det avseendet är den svenska bokutgivningen inte mer anglofil än många andra länders.

Av större intresse är iakttagelsen att perifera språk och kulturer inte sällan tycks behöva ett mer centralt språk som mellanhand för att bli översatt till ett annat perifert språk. I praktiken betyder det att ett utomeuropeiskt verk sannolikt har översatts till engelska innan en svensk översättning kommer till stånd.

Och eftersom svenska är ett perifert språk har den svenska litteraturen att rätta sig efter samma mönster. Som exempel anförs Millenniumtrilogin, som ju gjort succé på engelska: översättningsrättigheterna har sålts till över 40 länder.

Inledningsvis konstaterar Lindqvist att småförlagen är undantagen som bekräftar regeln. Jag hade gärna sett att artikeln uppmärksammade avvikelserna mer. Det är svårt att tro att förlag som Ariel och Rámus passar in i det ovan skisserade mönstret med ett centralt språk som mellanhand. Deras väderkorn följer nog andra vindar.

Frågan blir då om undantagens utbredning har förändrats över tid. Ska man se till antalet eller andelen? Har antalet översatta böcker som har annat originalspråk än engelska blivit färre? Eller är det så att översättningarna från engelska ökat så markant att förändringen främst är procentuell?

Peter Viktorsson