Exil som tvång och äventyr

Olsson är poet och akademiledamot, men även, och kanske framför allt, professor i litteraturvetenskap och som sådan har han gjort sig bemärkt som en sällsynt skicklig läsare och uttydare

I inledningskapitlet görs ett försök att ringa in begreppet exil, historiskt och litteraturteoretiskt. Därefter prövas begreppets innebörder i ett antal närläsningar av några av 1900-talets mest betydande författarskap, bland dem Joyce, Beckett, Nabokov, Sachs och Sebald.

På Ovidius tid var exilen en bestraffning och för författarens vidkommande innebar den att han avskildes inte enbart från sitt hemland utan också från sina läsare.

I modern tid är det annorlunda. Exilen kan vara påtvingad eller frivillig. Men om rörelsen förr gick från centrum ut i periferin gäller snarare motsatsen för senare tiders exil: från periferin in mot centrum – och för den som äger de rätta litterära verktygen kan den förflyttningen visa sig fruktbar.

Exilens litterära program synliggörs i spänningen mellan nostalgi och nyskapande, skillnaden mellan den som talar om exilen och den som lär sig av den. För Anders Olsson har det varit av särskilt intresse att undersöka sambandet mellan exil och språkexperiment.

Olssons förra litteraturvetenskapliga bok Skillnadens konst handlade om fragment, och liksom exilstudien bestod den av en historisk, teoretisk del avlöst av närläsningar av skilda författarskap. Nya boken delar inte bara upplägg med den föregående, den ter sig även ha samma förtjänster och brister.

Var för sig är närläsningarna distinkta: Olsson är mycket övertygande när han visar hur exilens distans skänker Joyces irländska motiv en myllrande rikedom, hur Becketts språkbyte blir ett led i en eftersträvansvärd litterär reduktion eller hur Celan och Sachs försöker ”gjuta liv i det tyska språk som nazisterna så grovt hade missbrukat”.

Men precis som med fragmentet blir exilbegreppet kanske lite väl töjbart för att rymmas inom en sammanhållen teoretisk ram. Om Djuna Barnes skriver Olsson, att ”Paris erbjöd den erotiska frihet och det litterära klimat” som hon behövde för att skapa Nattens skogar.

Även för Joyce och Beckett var den franska metropolen en smältdegel i skarp kontrast till den irländska inskränktheten. Jämförd med Sachs flykt undan nazismen framstår den frivilliga exilen som ganska komfortabel.

Det betyder naturligtvis inte att erfarenheterna saknar vare sig relevans eller avgörande inverkan på gestaltningen.

Men den frivilliga exilen har kanske mer gemensamt med ett generellt främlingskap – den subjektiva föreställningen om outsidern – än med flykt och påtvingad förvisning.

Ta en poet som Mahmoud Darwish. I likhet med hundratusentals andra palestinier fördrevs han från sitt hem när staten Israel grundades. Exilen konstituerade hans författarskap, men knappast som en uppdelning i att antingen tala om exilen eller lära sig något av den. Och sannerligen inte i form av en enkel biljett till Paris.

Peter Viktorsson