En sinnlighetens diktare

Hur som helst – tidsmässigt är antologin heltäckande då den sträcker sig från 1930-tal till senaste sekelskiftet. Som guide på denna litterära resa tjänar Agneta Pleijels föredömliga förord som enkelt och substantiellt beskriver det väsentliga i Milosz poesi.

Ett starkt framträdande drag i hans dikter tycks mig vara strävan efter uppriktighet i termer av självrannsakan, ibland uttryckta som bittra bekännelser. Men jämsides med de dystra anfäktelserna tränger sig lusten till livet fram, det som man kan ta på, lukta och känna. Det är en ständig hunger efter allt detta, föga blygsam i sina anspråk, ty ”jag åtrår allt”.

Därför framträder Milosz som en sinnlighetens poet, och därför är hans poesi påfallande konkret. Till och med när han skildrar en närmast metafysisk upplevelse är själva platsen för denna starkt närvarande. Så sker i dikten om den återfunna barndomens äng ”vid floden, frodig, strax före slåttern, en oförvitligt junisolig dag”. Här tycker han sig plötsligt försvinna, och ”allt vetande försvann”.

Just barndomen blir gång på gång återkallad i dikter, bitterljuva till sin stämning, en tid av oskuld och oförställdhet i motsats till vuxenvärldens tillstånd av komplicerade överväganden. Samtidigt drar denna längtan med sig en längtan efter hembygden, i synnerhet i dikter skrivna under hans exilår i USA.

Ärlig beskrivning, nu utgiven till åminnelse av hans födelse, ger oss god inblick i en poets tankevärld, en poet som sannerligen varit med om mycket. Men dikten jag helst läser om är den sista, skriven vid hustrun Carols död och med titeln Orfeus och Eurydike. Läs den och begrunda den.

Bo W Jonsson