En reva i vardagen
Men ibland kan en röd tråd skönjas, en gemensam tematik som bildar mönster utan att reducera novellerna till osjälvständiga kapitel.
I Lotta Muths debutbok finns ett genomgående drag av verklighetskonflikt. Vid något tillfälle tangerar friktionen det övernaturliga, men som regel handlar det om vaga förnimmelser av undanglidande verklighet som inte är alldeles enkla att finna en rationell förklaring till alla gånger.
Novellerna är sju till antalet och skildrar människor som av olika anledningar har svårt att förlika sig med tillvaron.
I den första möter vi ett svenskt par som färdas med bil tvärsöver Kanada, och ju längre bort de kommer från resans startpunkt desto mer glider de ifrån varandra men också sig själva.
En annan kretsar kring ett förhållande där pojkvännen överöser flickvännen med presenter. Hon borde ju vara tacksam, tycker hon (och även han), men det hela liknar mest en tvångsmässig ritual, en destruktiv förpliktelse, som varken hon eller han är förmögen att ta sig ur.
En tredje novell handlar om en kvinna som tar hand om sin demente make. Det är med lika delar sorg och vrede hon tvingas bevittna hur mannens personlighet ersatts av ett främmande och sjukt beteende.
Med andra ord är det förhållandevis allmängiltiga teman Lotta Muth gestaltar, men hon laddar sina korta berättelser med ett slags lågintensiv känsla av osäkerhet, en reva i vardagen som tycks sätta varseblivningen i gungning. Det är skickligt gjort. Gestaltningen är detaljerad, men aldrig plottrig eller kvävande. Och karaktärernas inre våndor skildras med fint gehör.
Nu är Muth visserligen vad man brukar kalla en mogen debutant, hon är född 1964, men det ska ändå framhållas att Tonar ut i vitt är en påfallande stark och stilsäker debut, skriven av en författare som redan behärskar medlen till fullo. Det känns som något av en ynnest att få vidareförmedla en sådan bekantskap till hågade läsare.
Peter Viktorsson
