En misstänkt kanelbulle

Nu har Karl-Johan Karlsson skrivit en sådan. Han är journalist och jobbar på Expressen som politisk reporter. I En misstänkt liten kanelgiffel skildrar har en av sina ungdomsvänner från Alingsås, Herman Wicksell. En snygg och intelligent 30-åring " vars enda fiende är sjukdomen".

Hermans diagnos är: bipolär, manodepressiv.

Han pendlar mellan att stänga in sig i djup depression, att vara maniskt euforisk eller tvångsvårdas. Han kan ligga med brallorna nerdragna på gatan mitt i natten och övertyga polisen om att det är en konstinstallation. Han kan förfölja okända människor på gatan, få utbrott på småsaker och vara riktigt ruskigt jobbig.

Karl-Johan Karlsson ser honom som intelligent, kvicktänkt och kreativ. Också. Han gör en bra, detaljerad beskrivning av Hermans beteende. Oförskräckt, och alltid med bibehållen respekt, även när han blir förbannad på sin vän.

Det är skickligt att beskriva episoder där Herman Wicksells paranoia, panik och oro tar överhanden, utan att förlöjliga det. Han är orolig över att ha fått på sig polonium, han är rädd för terrorister och allt engelskt, inklusive engelskt öl. Han klagar ständigt och energiskt hos fabrikanter, som när det fattas en kanelbulle i påsen.

Samtidigt är Herman charmig, en lysande berättare, han ville bli skådespelare, han jobbar periodvis som lärare. Och han lär sig att själv förutsäga och parera sina annalkande psykoser. Han lägger in sig på psyket i Borås, där han också hittar en förstående läkare som tar honom på allvar. "Kan jag vara Gud"? frågar han läkaren. Som svarar: "Jag vet inte om du är Gud eller inte. Men för mig är du inte Gud".

Lika respektfullt är efterordet av Mikael Landén, professor i psykiatri på Göteborgs universitet där han berättar om teorier kring sjukdomen, och behandlingsmetoder. En bit ljus i kaos.

Inger Melin