En kvinnokarls bekännelser
Den korthuggna prosan fylld av svordomar och slang anses vara machomannens språk, känslokalla och strama meningar från en tuff och oblödig jävel. Men bakom James Ellroys hårda skal döljer sig raka motsatsen. En omättlig sorg. Bångstyrig ömhet. Och till slut: den sanna kärlekens ödmjukhet. Den nu 63-årige deckarmästaren är känd för att skriva tusensidiga synopsis för sina romaner. Med I Jean Hillikers skugga tar han sig an sitt eget känsloliv med samma grundliga och gränslösa ambition. Resultatet är en personlig triumf att inspireras av.
Jean Hilliker var James Ellroys mamma. Hon mördades när han var tio år, bara månader efter att James hade tagit sin pappas parti i vårdnadstvisten. Det sista han sade till henne var att han önskade att hon vore död, ett barns plötsliga känsloutbrott som blir till en förbannelse.
Efter mordet blir Ellroy besatt av kvinnor. Hans fantasi börjar skena och skapar ett parallellt universum där han lever hela förhållanden med kvinnor som han sett på gatan. Låtsasälskarinnor och idealbilder krockar konstant med verklighetens relationer. Ellroy spiller ut sina inre skeenden på sidorna i en manisk ström, till synes oredigerade men ändå lätta att följa. Hans prosa är intakt, extremt laddad och mästerligt renodlad om än något upprepande. David Nessles översättning har dessutom en imponerande lyhördhet, oöversättliga uttryck får stå kvar på engelska eller direktöversätts med en uppenbar blinkning.
Ellroy skrev om sin mors död redan i Mina mörka vrår, men då låg tyngdpunkten på jakten på mördaren och hur brottet skapat deckarförfattaren Ellroy. Det här är något annat. I Jean Hillikers skugga är en kärlekstörstande pojkes självbiografi, historien om ett halvt sekels kamp för att fylla ett hål i hjärtat. Ellroy gläntar inte bara på dörren till sitt allra innersta. Han slår upp den på vid gavel och kastar in läsaren med huvudet före. Han vrider upp volymen på max och öppnar alla kranar. Han tycks älska att visa sig naken inför världen och lyckas paradoxalt nog framstå som lite tuffare varje gång han skriver om hur han brutit ihop i tårar. Att svära och skriva brutalt är enkelt. Att genomgå ett sådant här stålbad i själens innersta utan att blinka är hårdkokt på riktigt.
