En kvinna, en röst
Som sista land i Norden införde Sverige rösträtt för kvinnor 1921.
Anna Whitlock, Emila Broomé, Signe Berman, Lydia Wahlström, Gulli Petrini, Hilma Borelius, Ann Margret Holmberg, Ruth Gustafsson. Vem minns i dag de tusentals kvinnoaktivister som engagerade sig i rösträttsrörelsen? De som i flera decennier agiterade, höll möten, uppvaktade ministrar och skrev debattartiklar. De som knappt blev mer än en fotnot i våra historieböcker.
Med boken Vår rättmätiga plats vill journalisten och samhällsdebattören Barbro Hedvall få oss att minnas. Vilka var förgrundsgestalterna? Hur såg samhället ut i vilket de verkade? Och varför dröjde rösträtten så länge? Det är den nyfikna frågvisheten som är drivkraften när Hedvall berättar sin historia.
Kampen för kvinnornas politiska rättigheter skulle visa sig bli en utdragen historia. Först skulle den allmänna rösträtten för män manövreras. Sedan kom kvinnorna. Men kvinnorna ville inte vänta. Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, LKPR bildades 1903 och omsatte tusentals medlemmar – den största icke-partibundna kvinnoorganisation som Sverige haft. ”Två årtionden dröjde det innan målet var nått, två årtionden av besvikelser och omstarter”, skriver Hedvall.
Initierat berättar hon om hur rörelsen fjättrades vid tidens sedlighetsdebatt och synen på den omyndiga kvinnan. Om tidsandan som var inpyrd av identitetstänkande och särskiljande, där klasserna stod mot varandra och könen var varandras motsatser. Och om hur ”klasskänslan tillslut krockade med kvinnosolidariteten”.
Många av rörelsens frontfigurer tillhörde en borgerlig elit med täta band till makten. De sa sig strida för alla kvinnor, men svek arbetarklassens när de formulerade sina mål. LKPR:s krav stannade vid att kräva rösträtt på samma villkor som män. Det vill säga den inskränkta varianten, där rösträtten var begränsad till män som tjänade över en viss skattenivå.
Det går undan när Hedvall berättar. Ibland lite väl snabbt. Bitvis känns den historiska framställningen grund och skolboksaktigt summarisk. Jag vill stanna upp, borra djupare, veta mer. I slutkapitlet bjuder Hedvall på sina egna kritiska reflektioner av rösträttsrörelsens taktik och metoder. Och det är när rösten blir analytikerns, snarare än historikerns, som texten djupnar.
Så varför dröjde rösträtten så länge? I lojalitetsfrågan till maktens män tycker sig Hedvall finna en del av svaret: ”Närheten till makten hade ett pris. Det stavades väntan.” En annan hämsko var den rådande särartstanken som hävdade att kvinnor var väsenskilda män. När aktivisterna själva anammade särartsargumentet: att kvinnornas särskilda erfarenheter behövdes i politiken, kunde männen med samma argument lätt putta tillbaka dem i den privata sfären.
En av bokens stora behållningar är det omfångsrika bildmaterialet hämtat från bland annat Fredrika Bremer-förbundet och Kungliga biblioteket. En mix av sällan skådade fotografier, utdrag från flygblad, mötesprotokoll, artiklar och notiser tar läsaren effektivt till tiden och platsen och gör boken till ett viktigt, samlande historiskt dokument.
I Vår rättmätiga plats ger Hedvall inte bara sin bild av rösträttsrörelsen, hon ger den också ansikte och röst.
Att Hedvall sätter stort personligt värde i rösträttskvinnornas stora insats, både som föregångare och förebilder, går inte att ta miste. Samtidigt förmår hon också problematisera deras brister.
Lydia Wahlström, en av rörelsens frontfigurer, får symboliskt avsluta boken: ”Vi stå nu vid målet, men varje mål är endast en milstolpe vid en skiljeväg, en begynnelse till något nytt.”
Hanna Larsson
