En hyllning till kvinnor

Det finns en enkelhet i Helle Helles sätt att berätta. Eller en till synes enkelhet. Det är en sorts lågmäld och tät hyperrealism, som gör det ointressanta intressant, det händelselösa fullt av action. För det viktiga som händer, händer under ytan. I en antydning. I en halv mening. Naturligtvis är varje ord vägt och flera berättelser skymtar förbi mellan orden, mellan raderna, bara läsaren är uppmärksam. Det kräver en skicklig författare att hålla spänningen i berättelsen, trots att det egentligen inte finns någon spänning alls.

I Detta borde skrivas i presens är Dorte huvudperson. Hon lever ett tråkigt liv på sparade pengar som håller på att ta slut. Hon borde ta tag i sitt liv – plugga danska på universitetet, till exempel. Men istället gör hon andra saker. Som att ligga i sängen. Eller bara gå omkring i Köpenhamn. Eller besöka sin faster, som också heter Dorte. Eller ligga med män. Hon är generös och hjälpsam, på gränsen till godtrogen. Dorte är på ett sätt anti-tesen i allt som människan borde vara idag.

Men det är spännande hela tiden. Hur det kan vara spännande med en kvinna som egentligen inte gör något, i en berättelse som inte har någon utveckling, kan jag inte förklara. Men spänningen ligger förstås i just det – att det viktiga som händer inte framställs som viktigt, utan bara flämtas förbi. Det kräver noggrann läsning.

Detta borde skrivas i presens är en hyllningssång till de kvinnor som inte lyckas så bra med något – varken män eller karriär. Det är också en hyllningssång till det vanliga livet, som det också kan levas.

Och det är magiskt bra. Jag kan inte riktigt förklara hur bra det är. Helle Helle har hittat en prosa som är alldeles egen, som genom antydningar berättar något viktigt och avgörande. Om kvinnors liv. Om mänsklighet.

Annika Koldenius