En evig brottningsmatch

Tidigare, har hon menat i intervjuer, var hon sårad, skadad, svag. Men nu, inför My life/ Share my world/ det självbetitlade / No more drama/ Growing pains är hon stark igen. Hon har funnit sig själv, skalat bort dåliga människor och energier omkring sig och annat neosoul-mummel. Lite som en nyfrälst, som är frälst på något nytt varje måndagsmorgon men mot slutet av veckan ändå sitter där med en extrastor kanelbulle och grusade joggingplaner.

Avig Maria, Mia Skäringers nya bok, får mig att tänka på det där. För även den aviga Marian är lite som ny varje morgon, i sina brottningsmatcher med sin hjärna och sitt hjärta kring hur hon ska leva. Hon måste börja yoga, fortsätta jogga, sluta äta socker, börja äta ekologiskt, hinna med sina barn, sina vänner, sig själv, sluta shoppa nödtrasor på H&M, köpa ett hus, stå emot renoveringshetsen, hålla kvar kärleken, göra slut, dricka rödvin, inte dricka alkohol, vara ledig, arbeta mer och så vidare i det enda långa evighetsprojekt som kallas livet.?

Jag brukar kalla sådana här textsamlingar för ”lata böcker”. Blogg är inte bara ett publiceringsverktyg, utan också ett särskilt sätt att läsa. Skäringers stil är kraftfull, som gjord för kortare bloggtexter, en portion om dagen. Hon sätter punkt ofta och eftertrycket blir nästan löjligt emellanåt. Små utflykter mot det poetiska och pompösa blir fina kontraster till det ofta geggiga, stressiga, vardagliga hon beskriver. Och först tycker jag att det talar till texternas nackdel att sträckläsa dem, att bokläsa dem. En viss proppmättnad infinner sig.

Lite beror den också på att den här sortens texter alltid handlar om framåtrörelse och utveckling. Jag misstänker att Skäringer egentligen strävar bort från den där jobbigt pigga förbättringstonen som genomsyrar media i allmänhet och medier som vill sälja sig till kvinnor i synnerhet. You can do it! Egoboosta dig, lev din dröm, bli allt du vill, kvinnor kan, var perfekt i samtliga dina roller dygnet runt.

Jag har reagerat på det förut, hur Skäringer vänder sig emot ideal genom att skapa nya men minst lika stränga: sjava gärna runt i gummistövlar, men inte Hunter-gummistövlar! Var gärna som Tabita men ge inte barnen korv med lägre än 104 procents andel kött! Kommer det med snippan när man föds, undrar jag, detta ok att ständigt befinna sig på väg mot ett lite bättre jag?

Men till slut blir det just anstormningen av texter som räddar Avig Maria. En och en kan de ibland kännas predikande, trots att Mia Skäringer hellre använder det ödmjuka ”jag ska” och inte det uppläxande, förebildsaktiga ”så här gjorde jag”.

Det är en sympatisk och avgörande skillnad i ett renoverings-uppdaterings-fillers-besatt samhälle som svämmar över av 20-åringar som glada och oemotsagda ger goda råd om allt från kvinnomisshandel till karriär till barnuppfostran.

Och kronologin gör att alla föresatser och förhoppningar förankras i verkligheten. Även halvlyckade eller hopskrumpna föresatser kan vara mycket trösterika och inspirerande.

Mia Skäringer berättar om ett liv hon försöker bemästra och kontrollera, precis som vem som helst. Det är ärligt, rörande och saknar varje ambition att föregå med gott, amatörpsykologiskt exempel.

Rebecka Åhlund