En blick i spegeln
Resan som i föreliggande diktsamling går in i mytens värld, är cirkulär och involverar nedstigande i skuggorna och uppstigande mot ljuset. Dialogen om moderskapet och poesin förs mellan diktjaget och flickan, spegelbilden Persefone som är länken mellan de dödas och de levandes värld.
Strukturen i dikterna påminner om en musikalisk komposition med balans och harmoniseringar. Det som spelas upp framför våra ögon låter sig inte sammanfattas kortfattat eftersom man då riskerar att återskapa en prosabeskrivning av dikten och därmed missa diktens essens.
De rimmade dikterna, versmåtten Lotta Olsson ständigt återkommer till ger en tydlig struktur men blir inget självändamål.
Lotta Olsson uttrycker finstämt det hela i det begränsade, och det oändliga i det ändliga, det
vill säga Döden i Livet.
Lyssna till Persefone:
Så födde du till liv, men död tillika.
Som alla mödrar fött till död förut.
Det föds ett barn. Och börjar genast skrika.
Det tänds ett ljus, men måste brinna ut.
Så är du fri, men ändå alltid fången.
Så bär vår början alltid på vårt slut.
”I väntan. Men på vad?” frågar diktjaget och jag erinrar mig Becketts rader i I väntan på Godot: ”?en dag blev vi till, en dag ska vi dö?. Kvinnan föder gränsle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen.”
Vad än dramat påminner oss om väntar vi fortfarande på Godot, och inte desto mindre inser vi till slut att vi har levat vår tid.
Eva Elmgren
