Elisabeth Berchtold - Marialucia
Hon ser utmanande ut. Håret reser sig i taggar, ögonhålorna lyser och könet är blottat.
En utmaning är också vad Berchtold iscensätter mellan diktsamlingens mjuka pärmar. Två avdelningar, med sammanlagt fyra hårdkokta sviter, finns där. Sviterna bär varsitt laddat kvinnonamn och mullrar överrumplande fram ödesmättade akter.
Det börjar med Eurydike, men sviten skiljer sig mycket från myten om hur Orfeus tog sig ner i dödsriket för att hämta sin älskade. Det skulle ju gå bra, om han inte tittade på henne under vandringen tillbaka. Hos Berchtold är ögat hela tiden intensivt riktat, det underjordiska lervattnet klafsar och jaget – eller ”jag(Vi du) flickor” – kånkar på en stor råtta.
Med där nere finns också en fånge – bokens enda man – och under en operation, en stympning, får denne ”byta kön med råttBunnyn”. Strax efter det omvända söndrandet skymtar också ett bekant ansikte på de kantiga skrivmaskinsraderna. Sedan är allting bara en djurisk rörelse av ben, spott och jord som täcker över.
Berchtold jobbar tjusigt med repetitiva ljudslingor och trummar effektfullt in en hastig puls i de omvridande bilderna. Hennes kvinnor vill ut från normens kvävande rum. Målet är spretigt, men de fyra sviterna förkastar med mörka tongångar all vän rekvisita och tyngande spackel.
Här finns ingenting vackert, inte ens hos Berchtolds sköna Rosa. Hon kommer knappt ens till tals själv. Istället följs hon av en hyllningsmassa, där rosblomman, den rosa färgen och namnet Rosa drillas fram i hysteriska variationer. Tills Rosa död flyter ut i ett vitt landskap, vilar i sin hud, sin egen kropp.
Allting är kropp i kontrast och på avgrundens rand här, även Lucia och Maria. Lucia, som delar namn med det lysande helgonet, rasar i en blodig upprorsakt, och Maria vänder jungfrumyten ryggen och ålar extatiskt runt bland skum och frukter.
Marialucia är en diktsamling som fräser av instängdhet och groteskerier, men som därigenom tvingar fram möten med vardagsmönster. Formen är medryckande, och även om symboler och scener bitvis trampar vatten är resan genom sviterna en tankeväckande upplevelse.
Jonna Fries
