Diktarens självrannsakan

Sin lilla monologroman Hoffmans försvar inleder Kjell Espmark med att påstå sig vara blott utgivare av anteckningar som härrör från E.T.A. Hoffmans dödsbädd. Så vill han förstärka illusionen av att det rör sig om autentiska dokument. Ändå skönjer man både diktaren, litteraturprofessorn och kanske också privatmannen Kjell Espmark i Hoffmans gestalt.

Nyheter • Publicerad 23 september 2013

Hoffmans försvar anknyter till Kjell Espmarks två tidigare romaner Minnena ljuger och I vargtimmen.Foto:

Under den romantiska epoken i det begynnande 1800-talet träder Hoffman fram som ett slags allkonstverkets representant, då han var både tecknare, musiker och författare. Dessutom verkade han, överraskande nog, även som samvetsgrann domare.

Men det är som författare han främst blivit bekant för eftervärlden, som i hans skräckromantiska berättelser velat se ett föregripande av senare tiders blottläggande av människans mörka själsdjup.

Hoffmans monolog är ett försvar, nedtecknat av en stum skrivare förstår man. Hans försvar vänder sig mot en juristkollega, som anklagar honom för smädande i sina verk. Denna hans apologi vidgas emellertid till något mycket mer, till att omfatta inte bara diktarens frihet utan också hans ansvar.

Ty han har en uppgift av största vikt, nämligen att röja i verklighetens bråte för att synliggöra en sanning, fördold för envar.

Allt detta är emellertid inte nog, då rättfärdigandet övergår till självförebråelser. Varför kom han sig aldrig för att skriva romanen om sin och hustrun Mischas kärlek och allt hon betytt för honom? Nu återstår blott det lilla som skrivaren antecknar, fragment av en kärleksroman han aldrig skrev.

Och våndan stegras. En av Hoffmans litterära gestalter, trädockan Olimpia, gör sig påmind. Hon är frånstötande, samtidigt oemotståndligt lockande. Med denna dubbelhet blir hon en metafor för diktaren och hans moraliska dilemma, frågan om ”hur mycket medkänsla har jag för det oerhörda lidande min penna just fångar”.

Är han en genuin konstnär då han på samma gång kyligt betraktar världens gräsligheter som lämpligt motiv för sitt verk? Till sist anar han också att den stumme skrivaren är författare, anländ från någon framtid för att i sin tur utnyttja honom i sin diktning.

Problematiken känns igen från Espmarks senare, självbiografiska och ifrågasättande romaner, framför allt den senast föregående I vargtimmen som dessutom har lite hoffmansk anda över sig med vålnader och annat sådant.

Hoffmans försvar kan därför sägas fungera som en fortsättning på den tidigare boken, men mycket mer koncentrerad. Som sådan utgör den krönet på och ingår i vad jag betraktar som Espmarks engagerande trilogi, där självrannsakan är ledordet.

Bo W Jonsson

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.