Den tidlösa mammarollen

I uppföljaren har huvudpersonen Maj bildat familj med maken Tomas. Hon lever som hemmafru och tar hand om barn och hushåll. Det är krigstider och maken är stundtals inkallad och hemifrån vilket gör arbetsbördan än större för Maj. Barnen upptar henne, till både kropp och själ.

Jag slås av hur likt hennes liv är även moderna, nu levande, mammors liv. Det är samma sak.

Hon ligger på sängen, matt av amning och sömnlösa nätter, med en unge på vardera arm och vågar inte röra sig ur fläcken av rädsla för att något av barnen ska vakna. Så hon ligger kvar och tänker på det berg av hushållssysslor som förblir ogjorda. Av någon anledning har jag alltid tänkt att det enbart är så dagens mammor och föräldrar gör, att mammorna förr var lite starkare liksom och att de inte lät barnen styra och ställa så med hela livet. Att de var barskare, att de sa ifrån och helt enkelt inte gick med på att barnen vägrade somna ensamma. Men tydligen inte. Däremot slipper ju dagens mammor oftast ifrån att komma ihåg att lägga småtvätten i blöt, vilket känns som en tacksam insikt för en läsare tillika mor i något samma läge.

Efter att jag läst föregångaren till Sörja för de sina, Att föda ett barn, skrev jag att jag tyckte den var utmattande intensiv, men intressant.

Det där känner jag inte alls igen i den här romanen. Intressant och givande är den likafullt och texten och formen är tät, men på ett sådant där skönt läsglatt sätt.

Historien är lång, men på ett bra sätt, så som att man får mycket att läsa.

Therece Tilly