Dansant brandtal om rättigheter

På Pariscaféet Jip’s samlas exilafrikanerna för att ta ett glas, diskutera politik och poängsätta förbipasserande kvinnors bakdelar.

Nyheter • Publicerad 18 november 2011

Bokens huvudperson, en ung man från ”lilla Kongo” (Brazzaville), har till och med fått smeknamnet Rumpologen för sin förmåga att läsa av kvinnor genom att se hur deras ”B-sida” rör sig.

När berättelsen börjar har han just blivit bedragen av sin flickvän som lämnat honom för en simpel tamtam-spelare. Krisen får honom att börja skriva, trots dryckesbroderns tirader om att det där med att skriva inte är något för svarta (”För oss är det det muntliga som gäller, sagor från bushen och skogen ?), och trots att han tvingas medge att hans manus varken innehåller män som åker ut på havet och fiskar eller kärlekshistorier i kolerans tid.

Nej, han skriver som han lever och hoppar från det ena till det andra.

Han skriver om det lågoktaniga världskriget hemma i hyreshuset, där rasismen och okunskapen spirar i trappuppgången och i soprummet. Han berättar om den haitiske författaren som försöker coacha honom med aningen för bestämd hand och om ”araben på hörnet” som bekymrar sig för hur det ska gå för sådana som han nu när kineserna och pakistanierna tar över allt.

Alain Mabanckou är själv född i Kongo-Brazzaville och skriver på franska ”med afrikansk accent”.

I Black Bazar förenar han den postkoloniala romanen med metaromanen och levererar en nästan oavbrutet rolig bok där handlingen mest framstår som en ursäkt för att få skriva fyndig dialog.

Det är lättläst och dansant, och den beska ironin ligger som ett generöst ölskum på ytan, men Black Bazar är också ett indignerat brandtal om rätten att skriva och rätten att tolka sin egen historia.

Maria Store

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.