Charmigt om maktspel mellan Koko och Bosse
Med den egna bilderboken Koko och Bosse fortsätter hon med att övertygande skildra maktspelet mellan ett omnipotent småbarn och en till synes eftergiven vuxen. Det är Koko och Bosse.
I bokens början har de varit på lekplatsen i fyra timmar och bilden visar en vilt gungande unge, en småplufsig man med begynnande flint och en himmel mellan höghusen med ett lite mer än begynnande kvällsmörker:
” Dags att gå hem! säger Bosse.
JAG VILL INTE! säger Koko.
Slipp då, säger Bosse.”
Fast på nästa bilduppslag sitter de båda och äter kvällsmackor och löser korsord. Hur nu detta gick till undrar läsaren. Det är ett intressant sätt att skildra maktperspektiven på. Genom uteslutandet får läsaren, barn som vuxen, klura på om det fanns en strid där mellan den första och den andra sidan. Eller tröttnade Koko på att vara tvärtemot? I så fall bara för en kort stund för nu är det läggdags säger Bosse men det vill inte Koko: ”Sitt där då”, säger Bosse. Och så går han själv och lägger sig och somnar på direkten, det ser allt bra skönt ut tycker Koko?
Adbåges miljöskildringar är härligt flödiga och färgmättade medan figurerna tecknas just mer som stiliserade figurer där sinnesstämningar framhävs med enkla medel.
Man skulle kunna säga att boken har ett suveränt barnperspektiv, fast det vore att förminska den. Det är bättre än så. Den vuxne får också plats. Ett bra människoperspektiv helt enkelt.
Eva Wahlström
