Charmigt och elegant av Eva-Marie Liffner
Tidig förespråkare för fria äktenskap, Rousseauromantiker, lärd akademiker och debattör – senare i händerna på procentare och till sist möjlig arsenikförgiftare.
Ja, och så författare förstås.
Almqvist är skapare av den litterära gestalten Tintomara, androgynen som varenda kotte förälskade sig i i den experimentella Drottningens juvelsmycke.
Eva-Marie Liffner har i sin fjärde roman Lacrimosa tagit avstamp i Almqvists liv. Hon har diktat honom en verklig Tintomara, ett naturbarn som uppfostras av Almqvist likt en Rousseaus Émile. Ros kallas barnet, eller Rose under den korta period i sitt liv som hon uppträder som flicka. Hon/han är huvudperson i Lacrimosa.
Almqvist hittar Ros i ett stall på en finsk gård, dit han kommit som informator i början av 1800-talet. Han tar med barnet till Stockholm där Ros växer upp klädd som pojke. Ros anpassar sig till stadslivet, får jobb vid teatern och förälskar sig i den unga Emilie Högqvist, som är på väg att bli en lysande stjärna (en verklig person som finns med i den svenska skådespelarhistorien).
Parallellt med berättelsen om Stockholm på 1820-talet varvar Eva-Marie Liffner med glimtar från den åldrande ”Mr Ross” liv, i ett bergshus vid Genuabukten. Där bor Mr Ross tillsammans med sin tjänstekvinna och hennes son.
Liffner har broderat läsaren en tjusig bonad av ord. Det är härligt att mötas av ”fransyska chemiser”, mystiska ”fluidum” och instuckna utrop som ”mon petit poltron!”.
Det är charmigt och elegant alltsammans, om än dramatiskt så man storknar ibland. Det finns ingen vardag i Lacrimosa, allt är som på operan. Rosor, kyssar och döden. Oskuld och arsenik. Kärlek och hat.
Hela tiden råkar huvudpersonerna ramla in i situationer där de tjuvlyssnar till de mest avgörande samtal, samtal där folk konspirerar eller avslöjar sina innersta känslor.
Först har jag svårt för det, men när jag ger upp verklighetsanspråken, lutar mig tillbaka och åker med på Eva-Marie Liffners karusell går det mycket bättre.
Men jag förstår inte riktigt vart Eva-Marie Liffner vill komma med alla trådar i Lacrimosa. Ros könsöverskridande person är ganska löst skissad för en huvudkaraktär, och att man behandlas olika när man är klädd i byxor eller muslinklänning är ingen revolutionerande upptäckt för mig personligen. En del av informationen läsaren får sig till livs känns smått onödig, som det så ofta är med romaner som baseras på historiska personers liv.
På det är stora hela är Lacrimosa fin underhållning – och en gedigen historielektion.
