Carl Larsson på djupet
Något nytt rent faktamässigt avslöjar knappast Per Gedin, men hans systematiska grävande i de många tillgängliga källorna, inte minst ett oändligt antal sparade brev, nyanserar och fördjupar bilden av Carl Larsson som här framstår som en minst sagt motsägelsefull personlighet.
Jag läser med stigande fascination om hans komplicerade förhållande till människorna i sin omgivning. Det är personen mer än hans konstnärliga verksamhet som blir intressant, även om de båda hänger starkt samman-
Carl Larsson arbetade jämt, nästan maniskt, med stora projekt som bokillustrationer och fresker omväxlande med ”brödmåleri” i form av porträtt och idylliska familjebilder - och hans stora strävan var att bli den främste, vilket han i mångt och mycket också lyckades med.
Men det som komplicerade hans liv - något som han själv också var medveten om - var hans lika stora strävan att bli omtyckt, vara till lags. Han blev den självklara medelpunkten och festliga upptågsmakaren bland ”pariserpojkarna” och i konstnärskretsen i Grez liksom en av förgrundsgestalterna i opponenternas attacker mot den akademiska konservatismen och skapandet av det fria Konstnärsförbundet.
Trots att han verkligen tycks vara uppriktigt omtyckt av målarkamrater och sponsorer – inte minst den alltid lika beredvillige Pontus Fürstenberg – trots det lyckliga familjelivet och den yrkesmässiga framgången verkar han hela tiden bära på en inre misstro, både mot sig själv och omgivningen. Den bryter fram i svåra, dystra perioder, omväxlande med en närmast febril verksamhetsiver och självhävdelse.
Det skar sig i umgänget med de gamla kamraterna, Carl Larsson gick ur Konstnärsförbundet och isolerade sig alltmer. Att förhållandet till Strindberg slutade i en ren katastrof är väl känt. 1908 ger denne ut En ny blå bok med en fruktansvärd nidskildring av den forne vännen, vilken han beskriver som en människa som förställt sig i hela sitt liv, en baktalare som dolt sig bakom masken att vara snäll och rolig.
I kapitlet om Strindberg och Carl Larsson går Gedin på djupet i sin analys av förhållandet dem emellan och finner att motsättningarna verkar vara inbyggda från början i deras bekantskap trots översvallande vänskaps- och högaktningsbetygelser från ömse håll. Enligt Gedin tog Strindbergs infama karakteristik extra hårt eftersom den till viss del motsvarade Carl Larssons inre bild av sig själv.
Inte bara Strindberg utan även större delen av det svenska kulturetablissemanget runt förra sekelskiftet tycks ha befunnit sig inom Carl Larssons umgängessfär. Materialet verkar överväldigande, men Gedin lyckas för det mesta hålla läsarens sinne alert, mycket tack vare den tematiska kapiteluppdelningen och den breda tidsskildring man får vid sidan av det personliga porträttet.
Inger Landström
