Bo Carpelans stilenliga final
Säkert så men som synonym finner man också en precisering: litterär kvarlåtenskap. Bo Carpelans bok Blad ur höstens arkiv hör hemma i denna precisering. Författaren dog tidigare i år (2011) och förlaget kallar boken ”en storslagen avslutning på hans författarskap”.
En prosabok med 101 texter, de flesta endast en dryg trycksida. Författaren själv – jag utgår från att det är bokens ”jag”– är allestädes närvarande. Han beskriver sitt åldrande, funderar över sina minnen och samtalar med Fabian, en man i samma ålder, med en grannpojke som kallas Slanten, med en något yngre kvinna, Leena, men framför allt med sin mor, som bor på ett sjukhem. Hon är endast nitton år äldre än han själv, en klok, klar och beläst kvinna. Med hennes död i november slutar boken.
Av sin egen beläsenhet delar Carpelan frikostigt med sig en hel del analyserande intryck, genom sina reflexioner kring den musik han lyssnar till, bygger han ljusa broar till sina läsare, någon påträngande interlokutör är han inte. Men en god lyssnare.
Se de avsnitt där han låter sin far berätta om stjärnhimlens namn och hemligheter! Man kan möjligen med förtjust glädje undra om Carpelan inte här hämtat inspiration ur Hans Ruins bok om de fyra fönstren.
I ett av sina många samtal med modern säger hon följande till honom: ”Du har ärvt vår släkts melankoli, håll fast vid den, den är något att ta till när människornas glädje blir alltför kall: de mekaniska brakskratten i TV till exempel. Var Chaplin nånsin kall? Melankolin ser sällan nån större skillnad mellan viktigt och oviktigt.”
Den som förknippar begreppet melankoli med Dürers kopparstick av en tung kvinna med dov blick, måste befria sig. Inte heller ordet vemod passar. Det hör hemma i 1800-talets romantiska livskänsla, en mjuk längtan efter något man vet att man aldrig når men likväl en ton i det instrument livet gav dig att spela på.
Synonymen svårmod säger mer. Svårmodet äger ett tungsinne, som känns orubbligt och det har ofta ett intellektuellt analyserande inslag, som bidrar till att man iakttar, skalar bort tillfälligheter från erfarenheten, sätter ord på vad som är svårmodets kärna och därmed håller det på behörigt avstånd. Om det är detta Carpelans mor avsåg, tror jag att hon hamnade helt rätt.
Jag går till bokhyllan. Jag har rätt många av Carpelans böcker, men långt ifrån alla. Han skrev 40 diktsamlingar och 20-talet prosaböcker, varav hälften för barn.
Det är nog sant att det är lätt att finna uttryck för melankoli, möjligen framför allt i hans reflexioner över sin egen livssituation men även i det som är vår gemensamma egendom: naturen, musiken, det kulturella arvet.
Men ännu en sak slår mig vid denna snabbtitt. Vardagligheten och den språkliga lättillgängligheten. Även rätt komplicerade erfarenheter och tankekedjor lyckas Carpelan konkretisera, inte så att det skimrar ljus över orden utan så, att det är tanken som belyses.
Inte minst därför att läsarens egna tankar sätts på prov.
Länge har jag funderat över vad jag bör skriva som slutord inför ett författarskap som gått till ända och som på vägen dit givit mig så mycket.
Den mjuka melankolin bör nämnas, men dessutom två ord till, de två som först föll mig in – visdom och sorgmod.
Per-Ove Ohlson
