Björk tar tag i de enkla frågorna

Det är hög tid för en ordentlig självrannsakan.

Vid en första anblick verkar Nina Björk i sin nya bok ha gått från egensinnig feministikon till illröd kollektivist. Det kanske är att förenkla den briljanta skribentens utvecklingskurva från 1996 års moderna klassiker Under the rosa täcket till detta 180-sidiga manifest där hon högljutt gör upp med vår tids egoism och tomma materialistiska drömmar. Oftare än inte tar hon hjälp av Karl Marx för att bevisa hur det måste finnas något annat, något större och viktigare i livet än nya manschettknappar, köksgardiner och reguljära spa-besök.

Vad är egentligen lycka? Hur definierar vi den? Har vi missförstått vad ordet egentligen ens innebär?

Nina Björk tar sig till synes obehindrat från Walt Disney till Det kommunistiska manifestet via Barbie-filmer och mammarollen i tidningen Mamas ledare över skilsmässoantologin Happy happy och Roland Barthes-citat fram till Mona Sahlins krossade partiledardrömmar.

Och hon skriver alldeles ljuvligt. Eftersom sidorna formligen glöder av åsikter är det lätt att förbise det faktum att hon är en makalös skriftställare.

Jag håller dessutom med Nina Björk i nästan allt hon säger, ifrågasätter och propagerar för. Men däri ligger också något av problemet. Alla hennes teser är så grundläggande och självklara. I alla fall för den som har hjärtat mer eller mindre till vänster.

Hur intelligent och välformulerad varje mening och åsikt än är i Lyckliga i alla sina dagar så känns det som om jag – på gott och ont – just har läst Billy Braggs eller Mikael Wiehes samlade politiska mellansnack i transkriberad form.

Men varför inte?

Ibland måste man gå hela vägen tillbaka och ställa sig de allra enklaste frågorna, sådana som under det gångna decenniet har åkt ut med badvattnet när de politiska ideologierna sakta men säkert har tynat bort. Och det är just det Nina Björk gör. Hon undrar helt enkelt hur det kom sig att empati, kärlek och solidaritet upphörde vara viktigare än våra individuella saldon.

Ju mer jag läser och tar del av Björks exempel – inte minst från reklamvärlden och dess närbesläktade bröder och systrar i den konsumtionshetsande magasinsvärlden – inser jag att det som känns som så självklara värderingar i själva verket inte alls är något som de flesta av oss tar för givet. Inte längre. I den moderna västerländska ekonomin har verkligen en enorm förändring skett. Och vi märkte det knappt förrän det var försent.

Lyckliga i alla sina dagar belyser detta med livrädd men skarpt uppspärrad blick och väjer inte en millimeter från att drömma om utopiska förändringar som ibland mynnar ut i ren plakatjournalistik:

”Tro dem inte när de kommer med sina skyltar: ”OMÖLIGT”. Tro dem inte när de säger att historien har tagit slut och allt vi kan hoppas på är mer av detsamma. Mer av detsamma – mer av varor, vinst, mer av mänskligt liv som blir till salu – vad är omöjligt om inte det? Du vet när någonting saknas. Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.”

Frågan är bara, precis som i fallen med grånade protestsångare som just Billy Bragg och Mikael Wiehe, om Björks eftersträvansvärda kritik mot kapitalism och girighet besitter förmågan att nå längre än till de redan övertygades skara.

Andres Lokko