Årets största modefiasko
För ett par år sedan gav Damernas världs modechef och numera chefredaktör Martina Bonnier ut boken Fashionista. I den gav hon stiltips av typen ”investera hellre i en klassisk märkesväska än fyra väskor från H&M”, men glömde nämna att det Martina Bonnier betraktar som en klassisk handväska kan kosta lika mycket som 200 väskor hos någon av de stora klädkedjorna. Väskdebatten, som utspelade sig ungefär samtidigt, handlade mycket om kön; att mäns kostsamma lyxkonsumtion betraktas annorlunda och välvilligare än kvinnors dyrbara handväskefäblesser.
Martina Bonnier visade mitt i detta upp sin väsksamling, som bör vara värd några hundra tusen, på ett omedvetet provocerande sätt. Men en diskussion kring hennes stiltips och syn på mode handlar egentligen mer om klass, än om kön.
Det kan vi dock helt lämna därhän när vi talar om Obsession, Martina Bonniers nya? verk, med vilket hon uppfinner en helt ny litterär genre. Obsession är en ambitiös och omfattande modehistorisk modefoto-roman.
Med utgångspunkt i den fiktiva modefamiljen Brandt berättas en inte alltför rafflande livsstilshistoria om modevärlden. Vi får veta hur det går till på modevisningar, att man kan älska haute couture, några plattityder om modebloggfenomenet och den nya gröna vågen ur ett strikt outfit-perspektiv, med panamahatten käckt på sned.
Antalet varumärken som okänsligt vävs in i berättelsen får Bret Easton Ellis märkesdroppande i American Psycho att framstå som sparsmakat. Modehistoriska referenser och skrönor trycks in i redan överlastade meningar, med avbrott för ”stiltips för front row” och uppstajlade modebilder av familjen Brandt och deras vänner.
Tyvärr är boken i det närmaste oläsbar. Texten är ickestringent, infantil och lider svårt av de ständiga och klumpiga referenserna till modehistoria och varumärken. Samtidsanalysen är grund som en parfympöl, och historien i sig är ett pekoral som möjligen, genom att den tryckts på papper, ger en fingervisning om några av problemen med samtidskulturen.
Missförstå mig inte. Jag anser absolut inte att man behöver avfärda mode därför att det pågår en svältkatastrof på Afrikas horn. Men ska man skriva Harlequin måste det vara underhållande. Ska man utsätta människor för sina stiltips måste de vara egnare och mer spännande än ”Vuxna kvinnor kan bära rosa!”.
Och ska man göra en modefotobok måste det se bättre ut, eller åtminstone säga något. Bilderna i Obsession är lika upphetsande som de obligatoriska modereportagen med mysiga människor i stickade tröjor som publiceras i alla tidningar varje höst.
Möjligen kan man tycka att det är lite kittlande att delar av familjen Brandt är karbonkopior av svenska modeprofiler. Margaux Brandt verkar vara baserad på butiksägaren Nathalie Schuterman, vars bloggande dotter Cholé har sin romankopia i bokens Miuccia (efter Prada-designern?), om än några lämpliga år äldre.
Pappa Brandt som livskrisar och blir ekobonde (!) har lånat sin bakgrund inom jeans och sin finansiella situation av Cheap Mondays Örjan Andersson. Men inte ens som nyckelroman fungerar Obsession.
Allt i den är uttjatat allmängods. Om Sofi Fahrman skrev sådant här skulle hennes läsare anklaga henne för tjänstefel. Jag förstår helt enkelt inte vem som ska läsa den här boken, varför den ska finnas.
Rebecka Åhlund
