GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Andrea Lundgren skapar en egen sagovärld

Andrea Lundgrens andra roman Glupahungern har en kort dedikation.
Nyheter • Publicerad 3 april 2014
Foto: 

På försättsbladet står ”för dykare och slukare”. De som måste dyka ner i djupet och de som måste leta sig ut och ta in allting, en metafor för olika typer av rastlöshet. Ett annat ord för samma sak är romanens titel.

Romanen utspelar sig i en liten by i Norrbotten, där vintern är evigt lång och skogen inte har något slut. Lundgren skriver in myter och vidskepelse i prosan och låter magin finnas i realismen.

I byn finns en släkt som vi får följa genom några decennier. Stabila trygga Elina, alltid där för sin familj, hennes dotter eremiten Ingrid med gröna fingrar och hennes omättliga dotterdotter Baba.

Några mil in i urskogen blir sagor verkliga. Där finns bottenlösa Djuptjärn och det märkliga björnträdet som växer tack vare det mörka vattnet. Djupt in bland stammarna går Ingrid, mil efter mil medan Elina oroar sig hemma. I skogen finns också Sup-Linus, den märkliga ensamme mannen som jagar bäst av alla i byn och som var den som hittade Erik, Ingrids älskade pappa, ihjälfrusen den där natten som förändrade så mycket.

Det är mycket som är väldigt bra med den här romanen. Berättaren som avslöjar precis tillräckligt för att få mig att vilja läsa vidare, till exempel, när rösten glider in och ut ur olika familjemedlemmar och lämnar pusselbitar att plocka samman till en större bild. Av en släkt, en plats och, kanske, deras öde.

Värmen i familjeskildringen är också något som lämnar ett avtryck, och det faktum att jag mitt i vårvintern tydligt kan föreställa mig John Bauerska skepnader bakom tjocka granstammar i ett landskap som jag bara besökt en enda gång.

Glupahungern skulle kunna ha varit skräckroman, kunde skrämt med varelser och mörka träd, men istället sluter den sig till den ?magisk-realistiska traditionen och gör skogen till något som är lika delar gott och ont. Genom att fläta in existentiella frågor om en hunger som finns i alla människor, skapar Andrea Lundgren en verklig sagovärld som slukar mig hel. Och jag dyker gärna in!

Lisa Jagemark
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.