Minnen från gamla Boråsbadet
Vi tar det i logisk ordning...
Vägen dit:
Vi pojkar besökte ofta badhuset. Att simma och dyka, det var det roligaste vi visste!
Det låg i hörnet Kungsgatan–Järnvägsgatan. Snabbaste sättet att ta sej dit från Åsboholmsgatan, där jag bodde, var att ta cykeln genom Annelundsskogen.
Vi cyklade grusbacken upp förbi ”Vea-Filips” röda träskjul och Svea-Byrån vid Ulricehamnsvägen. Korsade sedan Ulricehamnsvägen, passerade Hörstadiusvillan och Annelunds herrgårdsbyggnad som då var en så kallad särskola. Sedan vidare Sturegatan rakt fram förbi Flickskolan och Gustav Adolfsskolan. Efter nerförslutet tog vi vänster in på Järnvägsgatan. Här luktade ofta rostat kaffe. Vid första gatan till höger, alldeles runt hörnet, låg badhusets entré på Kungsgatan.
Biljettköp
När man parkerat cykeln i stället utanför gick man in genom en av de glasade dörrarna i entrén. Den varma ventilationsluften slog emot en med en intensiv doft av klorerat bassängvatten och nytvättade handdukar. Det var en spännande doft!
Receptionen låg en bit fram på höger sida och i anslutning till en kiosk. Längst inne i entrén låg ett kafé. I varje fall fanns där en massa stolar och bord där folk kunde sitta.
Så köpte man sin inträdesbiljett. Den kostade runt en krona, kanske 1:50 kr.
Ville man hyra badbyxor eller ha en badhytt fick man lägga till lite extra. Jag hyrde alltid badbyxor. Blåa med vitt knytband i sidan. Det var nog mest för att man kände sej som Tarzan i dem.
När man fått biljetten gick man upp för den breda trappan mitt emot receptionen.
Där uppe gällde det sedan att välja rätt ingång så att man inte hamnade i tjejernas omklädningsrum. Herrarnas ingång var första till vänster, damernas bredvid till höger. Dagsljuset flödade frikostigt in genom de stora, höga fönsterrutorna som vette mot gatan nedanför.
Innanför dörren i herringången fick man sin handduk, en minitvål, badbyxorna och skåpnyckeln serverade över disken.
– Vilken storlek? sa det manliga biträdet vresigt till mej.
– Treans, sa jag.
– Det skulle du sagt med en gång! svarade han buttert.
Han var alltid väldigt butter den där killen. Jag förstod aldrig varför.
Omklädningsrummen
Skåpnycklarna man fått var försedda med ett rött kraftigt gummiband. Eftersom jag och min kompis ofta var på badhuset visste vi redan med hjälp av numret på skåpnyckeln var skåpen låg. Bäst var om omklädningsskåpet låg nära entrén till tvätthallen.
När man kommit in till sitt numrerade skåp och skulle börja klä av sej var det alltid någon som badat färdigt och skulle klä på sej.
Som liten gosse imponerades man av de äldres sätt att torka sej med handduken. En del gubbar använde sej av diagonal teknik, en del använde twistmetoden, andra torkade sej med enhandsteknik med gnuggmetoden. En del kombinerade alla tre teknikerna.
Hade man otur kunde man få ett klädskåp längst bort i omklädningsrummen. Men då kunde man å andra sidan fuska med den obligatoriska tvättningen och komma direkt ut till simhallen utan att passera GÅ. Det fanns nämligen en bakdörr där borta som ofta var olåst.
Nu kunde man slå på stort och hoppa i bassängen direkt från 3:ans trampolin utan byråkratiska omvägar.
I tvätthallen
I vanliga fall gick vi in i tvätthallen, och tog en fuskdusch före bastun. Men tvättvakterna hade järnkoll så man fick vara ganska smart för att lura dem. Såg man inte tillräckligt våt ut så fick man inte gå in i vare sej bastun eller simhallen. Men det var lätt att fuska med tvättningen. Bara blöta ner sej lite. Smutsen var ju lite svårare att upptäcka. Men det hände ibland att de upptäckte den också.
När vi badade med skolan slapp man aldrig undan tvättproceduren. Då utsattes man ibland för skrubbtanterna som skrubbade ryggen med igelkottsliknade borstar innan man fick tillträde till den efterlängtade simbassängen.
I bastun
Den förste man såg när man kom in i bastun var den äldre magre gubben som såg ut som Falstaff Fakir. Han satt alltid på bänken högst upp där det var som allra varmast. Nästan varenda gång vi var och badade satt han där och tuggade. Man undrade om han satt där dygnet runt. Det måste fler gamla boråsa-re än jag ha undrat över. Det var nog nåt religiöst med det hela, han påminde om Mahatma Gandhi. Utöver denne man såg man ofta kända vattenpolospelare eller elfsborgssimmare i bastun, till exempel Hasse Hellbrand.
Ibland var det en helvetisk värme därinne!
Man fick se till att ha skåpnyckeln instoppad under gummibandet mot vaden, annars blev den överhettad och då brändes den som eld mot skinnet!
När man satte sej på bänken i bastun kändes det som att hamna på ett grillgaller.
Då var det var frestande att sitta med blöta badbyxor eller att i varje fall ha dem som underlag.
Men se det gick inte an! En tydlig skylt vid bastudörren talade om att badbyxor var förbjudna i bastun. Vakterna kikade ofta in och kollade att reglerna följdes. Annars blev det en skarp tillsägelse som fick en att känna sej dum!
Nej, det var minsann inget flum på den tiden!
Man fick istället blöta träbänken med vatten för att inte råka ut för tredje gradens brännskador och komma ut med grillrandig rumpa.
Vi hade för vana att sitta i bastun tills vi nästan svimmade. Sen gick vi ut till simhallen via labyrinten som hade nåt desinficerande vatten på golvet som luktade starkt. Nästan som ättika.
I bassängen
Vilken känsla man fick då man kom ut i simhallen!
Ljuset föll in från de stora fönstren upptill. Den stora läktaren gjorde att simhallen verkade jättestor trots att bassängen bara var 25x12,5 meter.
Ibland hände det att den var nästan helt folktom! Vattnet låg då stilla som en spegel, bottenränderna för tävlingsbanorna syntes kristallklara och obrutna under ytan! Det kändes paradisiskt!
Då var det bara ett som gällde. I så fort som möjligt!
En snabb femmeters rusch utmed vänstra sidan, ett avstamp med ena foten på den bruna sargen och med framsträckta armar var man i snabbt i vattnet! Sedan några snabba crawltag diagonalt över till 1:ans trampolin.
Sen hoppade vi från enmeterssvikten. Konstigt, den kändes alltid förvånansvärt hög! Men det kanske berodde på att man gjorde så kraftigt avstamp som möjligt och därmed kom upp nån meter extra. Med pik!
Från 3:ans trampolin däre-mot blev avstampet betydligt beskedligare. Man kunde ju få världens överslag och hamna på rygg.
Dyka från 5:an gjorde jag endast i undantagsfall. Jag kom aldrig riktigt underfund med tekniken att skydda huvudet. Jag slog skallen i vattenytan hur jag än bar mej åt.
Mitt första dyk från 5:an
Första gången jag dök från 5:ans hopptorn glömmer jag aldrig. Det var på Daltorpsskolans simavslutning och jag gick i fjärde klass. Då var det fullt med föräldrar på läktaren och alla elever som ville, vågade och kunde fick hoppa eller dyka från valfri trampolin eller hopptorn.
Jag ville, och valde 5:ans hopptorn. Tidigare hade jag som högst bara vågat mej på 3:ans trampolin.
Fy vad högt det var redan halvvägs upp på trappstegen! Mycket värre än man nånsin kunnat föreställa sej! Väl uppe slog man nästan huvet i taket. Höjden var oerhört respektingivande, novis på denna höjd som man var!
Knappt uppkommen i tornet blåste ”Kalle Badis” klarsignal i sin gälla pipa. Nu var det bråttom!
Jag gick tvekande fram till kanten och tittade ner och funderade:
– Det är nog bäst att hoppa. Dyker jag så slår jag nog ihjäl mej...
Då blåste Kalle Badis i pipan igen! Nu måste jag bestämma mej!
Jag kunde inte fega ur och gå ner igen! Aldrig i livet! Men hoppar gör jag inte, det gör bara tjejer!
Sen dök en annan tanke upp: Nu har man världens chans att visa sej redig inför Gud och hela församlingen...
Samtidigt kände man trycket från badvaktmästaren och publiken som väntade.
Utan att tänka efter mera kom jag tilll sist iväg med huvudet före och den övriga kroppen efter. Hoppet kändes som en evighet. Jag kände mej som fallande lövet på vägen ner innan jag slutligen hamnade i vattnet. Fortfarande med huvudet före! Som tur var hade jag lärt mej att kröka rygg så fort jag kommit under vattenytan så man inte kom för djupt ner i bassängen. Jag var snabbt uppe med huvudet ovanför vattenytan och då fick jag höra applåderna från publiken. Nu var man stolt! Kände mej som Tarzan, Stålmannen eller Fantomen!
Stilpoäng delades som tur var inte ut, det var bara mod som räknades. Min kompis Lars-Åke och jag var de enda i vår klass som vågade dyka från 5:an i fjärde klass på Daltorpsskolan. Jan-Erik och en flicka som jag inte minns namnet på vågade bara hoppa.
Kontroll
Karl Andersson, mer bekant som ”Kalle Badis”, hette den legendariske badvakten på Boråsbadet. Han hade en något glasartad, skelande blick. Den blicken hade fullständig kontroll på allt som försiggick i simhallen!
Om någon förberedde ett hopp från högre höjder så såg han alltid till att hoppet kunde genomföras utan risk. Han och hans kompanjon var vitklädda med vita träskor. Dom hade en förnicklad visselpipa i ett snöre runt halsen som användes ofta. Drillen hördes väldigt tydligt med den akustik som rådde i den gulkaklade simhallen!
Badtiden var begränsad till en timma. Om det var lite folk i badet var det inga problem att stanna kvar längre. Men när det började bli trångt i vattnet så fick vi småpojkar ofta tillsägelsen:
– Nu får du allt gå hem, du har ju varit här hela eftermiddagen!
Blånekade man då, fick man följdfrågan:
– Vad har du för skåpnummer?
Då var det kört! De hade inga datorer på den tiden men med hjälp av skåpnumret visste de precis hur länge man varit där!
Solterrassen
Om man gick högst upp på läktaren fanns det en dörr längst till vänster. Där kunde man ta sej via en trappa upp till solterrassen på taket. Där fanns solstolar och det var ganska bra vindskyddat.
Här uppe var det skönt att gassa och man kände sej som en Mallorca-turist mellan doppen!
Crawlkurs
Jag och min kompis Karl-Ernst var ofta ihop och simmade. Han var snabbast i vår klass, Lars-Åke och jag var ungefär lika snabba. Det var simtävlingar med skolan ibland. Av någon anledning var jag ofta sjuk vid dessa tillfällen liksom vid spännande skolresor.
Men jag kom trea vid nåt tillfälle i skolmästerskapet och kom med i resultatlistan i Borås Tidning.
Karl-Ernst och jag gick med i en crawlkurs två kvällar i veckan.
Det var jobbigt! Man fick träna enbart bentag liggande på en flytbräda. När man inte orkade längre bytte man och tränade armtag med låsta anklar. 25 meterslängd efter 25-meterslängd. Detta låg inte för mej. Jag tröttnade så småningom men jag lärde mej crawla hyfsat i alla fall.
Rödögd
När man äntligen badat färdigt var man både matt, urlakad och rödögd. I kiosken nere vid receptionen köpte man sej kanske en brun lakritsrulle med en sockerkula i mitten för 10 öre eller någon Dixie eller Negerkola eller en ask salmiaklakrits.
Sedan cyklade vi hem.
Jag hade en röd pojkcykel, av märket King med handbroms på framnavet. Den var ofta utsatt för hårda påfrestningar, man cyklade ofta nerför stadens branta stentrappor?
