Vänsterränder som aldrig går ur.
Jag tillhör de som hann avverka de första åren ute i trafiken på fel sida. Dvs vänster sida.
Så när man drar till England så blir det nostalgi. Åter sitter man vid dikesrenen och måste gå ut en bra bit för att se om det är klart att köra om. Jisses nu kom man ihåg vad snabb man kunde bli i undangiren om det inte var klart.
Så på en semesterresa så hyrdes det bli. Nu skulle det köras med ratten på rätt sida i förhållande till vänstertrafiken.
Och så gjordes det också under den senaste vistelsen på de Brittiska öarna. Men nu med en lite bredare orkesterbuss.
Och engelska vägar de kan ju vara smala. Och i Wales i synnerhet. jag tackade min lyckliga stjärna att jag tidigare fått öva på detta i Skottland.
Lättare blir det inte av att smala engelska vägar är rena paradiset för de engelska motorcyklister som gillar att köra fort och lägga ner.
Ett av de paradisen som vi besökte var just Isle of Man känd för sitt TT lopp.
Där handlar det inte om säkra avkörningszoner madrasserade räcken med mera.
Nej där är det träd, stabila stenmurar eller en pub som stoppar.
Det syns också i olycksstatistiken över loppet.
Men vi slapp se några olyckor och alla som körde orkesterbussen höll sig på rätt sida.
Och det får mig att minnas en episod i York där jag var med om EM i ballongflygning.
Följebilen kryssade igenom York på jakt efter broderns ballong som försvunnit österut.
Någonstans vid katedralen i York började alla mötande bilar att tuta.
Chauffören på bred östgötska
-Har du hört de tuter på oss å så kör de på fel sida också!
Det tyckte jag var en jätterolig hostoria att berätta- Ända till den dagen då jag, nyligen hemkommen efter en Englandsresa,glatt styrde in på Hjalmar Brantingsleden. På vänster sida.
