Brist på sexiga partiledare

Under filmens gång kommer jag flera gånger på mig själv med att tänka just på Olof Palmes karisma. Inte bara som politiker med intellekt och en sällsam förmåga att täppa till truten på sina meningsmotståndare. Utan även som just attraktiv, med en speciell blick, hållning. Sexig, säger ni? Ja, rent av.

Det hade jag förstås ingen koll på när jag som tioåring pilade upp till mamma och pappas sovrum för att berätta vad det stod på TV:n i stället för att God morgon Sverige snart skulle börja. Några dagar senare skrev jag en egen dödsruna i ett turkost, lätt parfymerat block med en tjock pingvin tryckt på omslaget. ”28 februari 1986 sköt en feg usling ihjäl vårt lands statsminister, fredsduvan Olof Palme. Vila i frid Olof Palme. Fega mördare, må du åka fast och få livstids fängelse.”

Dagen efter Palmepremiären blir jag blir närapå överkörd av en svart skåpbil på ett obevakat övergångsställe. Skåpbilen tillhör ett företag vars affärsidé är att leverera kalorisnåla luncher och mellanmål till hyfsat rika människor som vill gå ner i vikt. Matpaketen går att få glutenfria, laktosfria och vegetariska. Fredrik Reinfeldt gick med detta företags hjälp ner fjorton kilo lagom tills han skulle posera som valvinnare senast.

Olof Palme kunde enligt flera röster i dokumentären ”gå väldigt länge utan mat”. Han drack sitt kaffe svart. Han såg ofta trött ut, sov i perioder mycket lite. De illasittande tänderna jämnade han till: plötsligt ett rakt garnityr utan gluggar. Men de illasittande kläderna stannade. Lunsiga överrockar som verkade alldeles för stora. Två skjortor – obegripligt (eller innovativt?) – ovanpå varandra i ett avsnitt av Gäst hos Hagge. Han hängav sig dessutom åt vår tids kanske värsta, mest föraktade last; i nästan varje bildruta håller Palme en cigarett i handen.

Jag säger inte att det är sexigt med rökning men det vet ju alla att det är. Jag säger bara att vi gått från en tid då en statsminister kunde ha mycket personlighet, så mycket att han blev reellt hatad. Och älskad. Rökare eller ej.

Den nya tiden erkänner inte en statsminister som röker, inte ens en som väger fjorton kilo trivsel. Är det av skräck för att hamna i vinstdrivande, blöjvägande vårdapparater vi tillber fräschheten, sundheten, så intensivt? Eller har det hela något att göra med att ”retorikexperter” av olika slag är först ut att kommentera politiska debatter, snarare än politiska analytiker? Och efter pausen kikar vi närmare på vad partiledarna egentligen hade på sig.

”Det borde finnas fler”, sa Anette Kullenberg. Men det gör det inte. Inte när alla läger skrubbar sig bakom öronen, äter GI och lyssnar på Da Buzz. Inte när det har blivit så här viktigt att vara ren, fräsch, oförarglig och passa i söndagsbilagor.

Rebecka Åhlund