Annons

Fredy Bauer – en av de första att vittna om förintelsen

En av de första böckerna någonsin om förintelsen, skriven av en överlevande, gavs ut i Borås, bara några månader efter krigsslutet 1945. Fredy Bauer var en österrikisk jude som överlevde tre år i de nazistiska koncentrationslägren – med hjälp av sin sångröst.
Förintelsens minnesdag • Publicerad 27 januari 2019
I lägret Birkenau, som tillhörde lägerkomplexet Auschwitz, mördade nazisterna över en miljon människor, främst judar, under åren 1942–1945.
I lägret Birkenau, som tillhörde lägerkomplexet Auschwitz, mördade nazisterna över en miljon människor, främst judar, under åren 1942–1945.Foto: Niclas Sennerteg

– Jag har skrivit denna bok för att svenska folket ska få ett begrepp om att vi dyrt betalat för att få vara människor.

Så sa Fredy Bauer till en journalist på liberala Borås Nyheter med signaturen ”Castor”. De möttes i Borås i samband med att boken kom ut.

Annons

Det var i slutet av september 1945 och i stadens tidningar annonserade det dåvarande lilla Boråsförlaget Almströms om den nya boken ”Jag sjöng mig genom helvetet” som kunde köpas för fyra kronor och 50 öre. Knappt fem månader tidigare hade bokens författare, Friedrich ”Fredy” Bauer, varit en av de tärda lägerfångar som stod på kajen i Trelleborg, efter att ha befriats av greve Folke Bernadottes och Svenska Röda korsets räddningsaktion.

Friedrich ”Fredy” Bauer, överlevde tre år i nazisternas koncentrationsläger, däribland Auschwitz-Birkenau.
Friedrich ”Fredy” Bauer, överlevde tre år i nazisternas koncentrationsläger, däribland Auschwitz-Birkenau.Foto: Okänd

Bauer var 33 år gammal och hade varit sångare i 1930-talets Wien, men år 1938 hade han emigrerat till Frankrike när Hitlertyskland annekterade Österrike. Strax före flykten hade han gift sig med fästmön Bertha Schmerler och de hade kommit överens om att lämna landet på olika vägar för att återses i Paris.

Ödet ville dock annorlunda. Fredy Bauer arresterades av den franska polisen för att utan papper ha tagit sig in i landet. Efter att ha avtjänat ett kortare fängelsestraff blev han fast i Frankrike, i en osäker tillvaro som illegal flykting, medan Bertha hade lyckats ta sig med båt till New York, som hela tiden hade varit parets slutmål.

När andra världskriget utbröt och Tyskland invaderade Frankrike blev det ännu svårare att lämna Europa för judiska flyktingar som Fredy Bauer. I väntan på en utväg försörjde han sig som tillskärare hos ett franskt modeföretag, men en aprildag 1942 tog friheten slut.

En fast hand på axeln. En fråga om namnet var Bauer.

Det var en fransk polisman som arresterade honom, eftersom den franska polisen samarbetade med den tyska ockupationsmakten.

Efter några månader i ett genomgångsläger i Paris sattes han och några hundra andra judar på ett godståg på väg mot okänd destination. Det var i november 1942 och Bauer var ovetande om att nazisternas massutrotning av Europas judar redan för fullt pågick i en serie läger i det ockuperade Polen.

När tågdörrarna efter flera dygn öppnades igen befann de sig en bit utanför ett läger som han snart fick veta kallades för Auschwitz-Birkenau.

– Ni är i Auschwitz nu. Vet ni vad det betyder? Snart ska ni få se era ..., röt en övervakare och slog slumpvis utvalda offer med sin käpp.

Kvinnor med små barn, samt alla andra som ansågs vara för klena, för sjuka, för unga eller för gamla sorterades ut av en SS-läkare och marscherade iväg åt ett annat håll. Först senare fick Bauer klart för sig att dessa människor strax efteråt hade mördats i lägrets gaskammare.

Annons

Bauer och de andra fick håret avrakat och tilldelades illasittande randiga fångkläder, som var alldeles för tunna för årstiden. De fick också ett fångnummer intatuerat på armen. Bauers nummer var hädanefter 160 403. När Bauer frågade en övervakare vad som egentligen var meningen med allt detta fick han ett hårt slag i ansiktet så att blodet rann.

Intervju med Fredy Bauer i tidningen Borås Nyheter, september 1945.
Intervju med Fredy Bauer i tidningen Borås Nyheter, september 1945.

Lägervardagen visade sig snabbt vara outhärdlig: Hårt arbete, för lite mat, svält, överbefolkade baracker, sjukdomar, godtycklig misshandel och dagliga uppställningar då fångarna skulle räknas: Om någon fånge var frånvarande tvingades resten stå kvar tills saken var utredd – oavsett väderlek och tid på dygnet. Vid dessa tortyrliknande procedurer som kunde pågå i timmar eller rent av dygn förbrukade de allra svagaste fångarna sina sista livskrafter. Regelbundet pekade SS-läkare dessutom ut de sjuka och svaga fångar som skulle skickas till gaskamrarna.

Förvisso hade lägret en sjukstuga, men det var egentligen bara ett väntrum för gaskammaren för de flesta, mindes Bauer: ”Metoderna där var förunderliga. Ingenting hindrade, att läkaren ena dagen ordinerade en fånge med någon åkomma skonsam behandling och vitt bröd och nästa dag lugnt sände samma patient att dö i gaskammaren.”

Fredy Bauer hade dock tur, för en så kallad blockledare – det vill säga, en ofta yrkeskriminell fånge som arbetade för SS med att hålla ordning på de övriga fångarna – kände igen honom som en sångare från Wien och beordrade honom att underhålla SS:

– Du skall få ett gott råd, sa blockledaren till Bauer. Så länge du kan roa lägerpersonalen, skyddar den dig och du kan skaffa dig en extra godbit då och då. Detta betyder livet. Förstår du? Bekymra dig inte om de andra. Du kan i alla fall inte hjälpa dem. Tänk bara på dig själv.

Bauer pratade därför med några medfångar, som hade varit skådespelare eller hade scentalang, och de skapade en teatertrupp som underhöll både fångar och vakter. Deras framträdanden uppskattades och ledde till att de fick lättare arbetsuppgifter och möjlighet att skaffa extra mat – två grundvillkor för att överleva i lägret.

Annons för boken i Borås Tidning, september 1945.
Annons för boken i Borås Tidning, september 1945.

När Bauer och några av hans teaterkollegor senare skickades till det närbelägna arbetslägret Fürstengrube, där fångar dog som flugor i en kolgruva, lyckades de återigen underhålla lägerpersonalen och fångarna med sina sång- och teaterstycken. Lägerledningen blev så förtjust att den annars skoningslöse SS-kommendanten Otto Moll lät hämta några musiker bland fångarna i de andra lägren, som skulle komplettera Bauers ensemble. En av dessa var Felix Stahl, som blev en av Bauers nära vänner.

Bauer skrev senare i boken: ”Tack vare teatern klarade vi oss till livet. Det är givet att vi så länge som möjligt försökte hålla på med teatern. När jag inte hade något särskilt för handen, skickades jag till skrädderiet. Där behövde jag emellertid inte arbeta så mycket. Jag fick tid över för att skriva och det var viktigt. Med varje nytt program hade vi säkrat ännu en vecka åt oss.”

Under de sista krigsmånaderna överlevde Bauer dödsmarschen från Auschwitz, då SS evakuerade de flesta fångar när ryska trupper närmade sig. De som inte längre orkade gå blev utan pardon skjutna av SS-vakterna och lämnade i diket. Efter en dramatisk odyssé genom det sammanstörtande Hitlertyskland kom Bauer till slut med ett svenskt fartyg till Trelleborg i den räddningsaktion som Röda korset genomförde bland fångar från de tyska koncentrationslägren.

Det första Bauer gjorde när han hade gått i land i Sverige var att be någon i välkomstkommittén om att få skicka ett telegram till sin hustru Bertha i New York, som inte hade hört något från honom på flera år: ”Kommer från Auschwitz-Birkenau – Varit där tre år – Lever trots allt.”

Annons

Under de första månaderna i Sverige skrev Bauer ned vad han hade varit med om, medan han hade händelserna i färskt minne. Anteckningarna översattes till svenska av en lärare på Högre allmänna läroverket (nuvarande Bäckäng) i Borås, Arne Bärnsten (1913–1997), och gavs i september 1945 ut på ett lokalt förlag. Även om den bara trycktes i en relativt liten upplaga blev den uppmärksammad i åtskilliga svenska tidningar. Bland annat skrev författaren Olof Lagercrantz i en recension i Svenska Dagbladet att Bauer visserligen inte var någon ”skolad författare, men han är i besittning av en naturlig berättarförmåga”. (SvD, 30 september 1945)

Boken var en inte särskilt påkostad utgåva. Därför bokomslaget illa beskuret på åtskilliga av böckerna som lämnade tryckeriet.
Boken var en inte särskilt påkostad utgåva. Därför bokomslaget illa beskuret på åtskilliga av böckerna som lämnade tryckeriet.

Inte så mycket är känt om Bauers liv i Sverige under åren efter befrielsen. Redan första sommaren i frihet bildade han och några andra före detta fångar en wienerkvartett som uppträdde på västkusten och senare uppträdde han som ”internationell vissångare” på nöjeslokaler som Bellmansro i Stockholm. Själv sa han att han som flykting bara levde för dagen, i intervjun med Boråsjournalisten ”Castor”:

– Om jag bara kunde få ett rum, en plats som jag kunde få kalla mitt hem. Om jag finge riva sönder mitt främlingspass och säga: Här är jag hemma. Just nu ser jag ingen sådan möjlighet.

Boken om hans upplevelser föll dock snart i glömska i Sverige och han själv försvann 1947 till USA där han återförenades med sin hustru och levde till i början på 1980-talet. hans vän från Auschwitz, Felix Stahl, stannade dock kvar i Sverige och startade ett musikförlag, som han senare sålde till Stickan Andersson och som döptes om till Polar. Men det är en helt annan historia.

Niclas SennertegSkicka e-post
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons