De prövades i källarhålan

Varje gång nyckeln i låset vreds om stannade hjärtat lite. Skulle de få mat, någon nyhet eller en efterlängtad filt? Eller var det dags för mer prygel? I boken "I dag ska vi inte dö - fångar i krigets Syrien" berättar Falkehed och Hammarström i detalj om rädslan, rutinerna i den kalla ledan i källaren och om den tortyr de utsattes för efter sitt flyktförsök. Det är en uppriktig tur bland kroppsvätskor och ångest, men också stärkande omfamningar.

Bön och smicker

Frilansduon kidnappades under en reportageresa i västra Syrien den 23 november 2013. De säger sig fortfarande inte veta vilka som höll dem som gisslan, mer än att de var en grupp krigare som stred mot Assadregimen. På ett tidigt stadium försökte svenskarna skapa en relation till sina fångvaktare genom att framhålla att de är familjefäder, att de arbetar journalistiskt och att de är renliga. De tunna täckena veks ihop varje morgon och golvet skrapades rent med bland annat pocketböcker.

Bönen var ett viktigt inslag. Dels ville de inte framstå som "avfällingar" och dels blev det en stund då de telepatiskt "pratade" med sina familjer - vars perspektiv också återberättas i boken i form av dagboksanteckningar.

Höll hygien

I sina viskande samtal i källaren kallade Hammström och Falkehed vakterna för namn som Gneten, Korven, Frisören och Den Hygglige. Men öppet refererade de respektfullt till ledaren som "kapten". Smicker visade sig vara en bra väg att navigera livet i fångenskap, liksom att alltid stå upp för varandra inför kidnapparna - hur irriterade de än var på den andre.

Det sistnämnda visade sig vara extra viktigt efter det misslyckade flyktförsöket, då Niclas Hammarström skottskadades i benet. I boken berättas om den bestraffande tortyr Falkehed utsattes för - piskningar och sparkar, rapp med gummislang mot fotsulorna - men hur de två till slut kunde krypa ihop på madrassen tillsammans. Under veckorna som följde kämpade de för att hålla hygienen och undvika infektioner, de delade upp den lilla maten i lika högar för att inte utbyta bakterier.

Med familjen

Duon uppger att de fortfarande inte ha någon information om huruvida deras frihetsberövare fick något i utbyte för att släppa dem efter sex veckor, i början av januari i fjol.

Arbetet med boken påbörjades bara några veckor senare, att minnas tillsammans har varit terapeutiskt, understryker de. Båda säger sig nu vara utan mardrömmar. Men efter tiden i fångenskap prioriterar de i högre grad att vara med sina familjer. Och nyheter från Syrien slår an en särskild klang hos dem.

TT