Filmrecension: Valley of love

Två franska skådespelare, det frånskilda paret Isabelle (Isabelle Huppert) och Gérard (Gérard Depardieu), möts under gassande sol i kaliforniska Death Valley. De har kallats dit brevledes, uppmanade av sonen Michael, som begått självmord för en tid sedan. Genom att noggrant följa Michaels skriftliga instruktioner, som omfattar att besöka olika platser vid specifika tider, ska alla tre, enligt sonens brev, återförenas.

Det hela framstår först som en djävulsk plan för att låta Isabelle och Gérard genomlida helvetets kval i den fruktansvärda hettan i Mojaveöknen. Det framkommer nämligen tidigt att relationen med sonen varit dålig, och nu bär båda på stor skuld.

Duons uppdrag blir, på gott och ont, berättelsens MacGuffin - en pusselbit som ska väcka åskådarens intresse, men inte har någon egentlig betydelse för handlingen. "Valley of love" handlar bara skenbart om Michael och hans möjliga uppståndelse. Filmens fokus ligger på att utforska vad händer mellan Isabelle och Gérard i takt med att deras skepsis, hans djupare än hennes, byts ut mot förundran. För snart inträffar saker som inte kan förklaras med logik.

Rollfigurerna fungerar här som en förlängning av Huppert och Depardieu själva, och Guilloume Nicloux (regi) använder sig skickligt av deras skådespelarpersoner för både komisk och dramatisk effekt. Senast Huppert och Depardieu möttes på duken var för drygt 35 år sedan (i Maurice Pialats "Loulou"), men valet att föra dem samman igen är ett genidrag - deras samspel är fantastiskt.

Det är dock lite synd att Nicloux lägger så stor tonvikt vid stjärnduon snarare än på själva berättelsens gåta. Här finns underbara, stundvis David Lynch-inspirerade inslag, en del underfundiga detaljer och återhållsam, lite skavande musiksättning av Charles Ives. Med en fastare regihand hade de kunnat användas för att driva berättelsen till en mer övertygande final istället för att sluta i ett snopet "jaha".

TT