Filmrecension: TS Spivets fantastiska resa

Lille TS bor på en stor gård i det vidsträckta Montana med sin lätt aparta familj. Den består av en lika delar disträ som knivskarp skalbaggsforskande mamma, en Marlboro man-cowboy till pappa, en tonårig dotter som drömmer om skönhetstävlingar, den deprimerade hunden Tapioca och så TS och hans tvillingbror Layton. När Layton dör i en olycka mäktar ingen av dem med att prata om det.

Anledningarna till att TS då ger sig av är två. Dels är han sin mammas pojke och har trots sina tio år i livet lyckats bygga ett evighetssystem, som han har skickat in till The Smithsonian institute i Washington DC och vunnit ett fint vetenskapspris för. Dels är han en liten ledsen kille som inte känner sig sedd hemma. Utan att säga något packar han sin väska, plankar på ett tåg och liftar sig fram genom den amerikanska kontinenten för att hämta sitt pris.

Jean-Pierre Jeunet ("Amelie från Montmartre") återvänder med den här filmen, som bygger på Reif Larsens roman, till sin engelskspråkiga karriär men resultatet är inte helt lyckat. Samma slags ospecificerad, nostalgisk nutid som i Amelie används i den här historien, vars visuella rikedom är den största styrkan. För den känns aldrig på djupet. Det är som om Wes Anderson hade tagit över ett gammalt Lasse Hallström-manus och effektivt punkterat alla melodramtendenser med stillistisk skärpa. Men på kuppen också rört till det mesta och tappat bort ett riktigt fungerande tempo och sin humor på vägen.

Den lille TS görs till en späd hjälte av den uttrycksfulla Kyle Catlett men innan han kommit ut på sin fantastiska resa har det hunnit gå nästan fyrtio minuter. Och det som då har hunnit berättas om familjen är visserligen ganska njutbart att se på men det hade egentligen kunnat snos ihop under förtexterna.

TT