Annons
Nyheter

Filmrecension: Into the woods

Stephen Sondheim hittar vanligtvis rätt bland melodiösa slingor, harmonier och slagkraftiga refränger som specialitet. Men här har han gått vilse i skogen.(TT)
Publicerad 30 mars 2015

Manus och musik till "Into the woods" skrevs egentligen för nästan 30 år sedan och då för Broadwayscenen, men det är först nu denna experimentella sagomusikal dammats av och fått liv på vita duken. Och tiden är mogen, uppdaterade sagor är något av en trend. I alla fall enligt Disney som förutom "Into the woods" också har gett oss filmer som "Malificient" och "Cinderella" på senare tid.

Handlingen är ett virrigt mischmasch av flera olika traditionella berättelser; "Askungen", "Rödluvan" och "Jack och bönstjälken", som sammanstrålar i en och samma trollskog av olika anledningar, hopflätade av en häxa (Meryl Streep) som lovar en infertil bagare och hans fru ett barn om hon får några magiska föremål i utbyte. Även om sagofigurerna behållit de flesta av sina karaktärsdrag har de också uppdaterats och skruvats till. Rödluvan är en glupsk bulltjuv, Askungen (Anna Kendrick) en singeltjej som festar loss på balen men är osäker på om hon är redo att binda sig.

Annons

Den enda som håller den klassiska stilen rakt igenom är häxan. Meryl Streep verkar ha fått tydliga instruktioner att mycket är mer denna gång och vilar därför tryggt på överspelets rand filmen igenom. Knotiga, vårtiga fingrar höjs dramatiskt i luften och glansiga kappor svängs i vinden. Detta är både roande och förvirrande.

Å ena sidan vältrar sig filmen i sago- och musikalgenren och öser på med alla de klassiska ingredienserna som magi, äkta kärlek och moraliska prövningar. Å andra sidan verkar den samtidigt vilja dra ned byxorna på den och låter numren ständigt gränsa till parodi. De två kärlekstörstande och trånande prinsarna som sjunger en duett om kärlekens vånda med uppknäppta skjortor vid ett vattenfall är uppenbart ett skämt (och filmens bästa scen) medan andra, känslosammare nummer försiktigt moraliserar om vikten av att göra det rätta.

Biosalongen lämnas därför med en lätt förvirring. Och musiken? Den håller inte på något vis den höga klass man förväntar sig av Sondheim. Men så är kanske även den en parodi?

TT

Annons
Annons
Annons
Annons