Filmrecension: Hippokrates

En sjukhusverklighet fjärran från romantiska läkarserier skildras i den franska filmen "Hippokrates". Där möts en algerisk läkare och en fransk läkarstudent när de båda ska göra praktik på ett sjukhus i Paris. Vem behöver en röd slängkappa när man kan ha en vit rock?(TT)

Publicerad 26 augusti 2015

Vem behöver en röd slängkappa när man kan ha en vit rock? I tusentals filmer och tv-serier har läkaryrket skildrats med heroiskt skimmer och pulshöjande dramatik. Läkarrocken signalerar svärmorsdröm, superhjälte och Gud i en och samma person, men ger också utrymme för excentricitet och mörker.

Men i den franska filmen "Hippokrates" finns inga barnläkare med filmstjärneleenden, inga mordiska kirurger, inga briljanta deckardoktorer som i tv-serien "House". Här skildras i stället den komplicerade sjukhusverkligheten: resursbrist, vinstkrav och en ständig rädsla för att göra fel.

Annons

Att vara läkare är inget yrke, det är en förbannelse, säger Abdel, en algerisk läkare som gör praktik på ett franskt sjukhus i hopp om en fast anställning och ett nytt liv i Europa för sin familj. Abdel blir ett slags informell mentor åt en annan praktikant, 23-årige Benjamin, vars far är sjukhusets chefsläkare. Benjamin intalar sig själv att han är född till läkare, men inombords gnager tvivlet.

Sjukhuset är slitet, viktig utrustning är trasig och personalen går på knäna - allt medan sjukhusdirektören (som rekryterats från Amazon) vill maximera vinsten. När en patient dör på grund av slarv under ett av Benjamins nattskift uppstår spänningar mellan honom och Abdel, samtidigt som ledningen - inklusive Benjamins far - försöker tysta ner det hela. Det kokar i korridorerna, där franska och utländska läkare ställs mot varandra.

"Hippokrates" är inte bara en viktig väckarklocka, eller en titt in i en mycket speciell värld (de studentikosa galenskaperna är i sig värda biobiljetten) - det är också en mycket bra film. Den glider skickligt mellan cynism och medmänsklighet, kamratskap och konflikt.

Reda Kateb och Vincent Lacoste övertygar i huvudrollerna, särskilt den senare som undviker klyschorna genom att göra Benjamin till en ganska irriterande figur, med trumpen uppsyn och larvig frisyr. Han är absolut ingen hjälte, i alla fall inte till en början. Men han tittar en hel del på "House".

Karin Svensson