TT-Feature

Filmrecension: Equalizer 2

TT-Feature Artikeln publicerades

Denzel Washington är perfekt i rollen som den vemodiga och rättskaffens mordmaskinen McCall. Men med en alldeles för lång speltid blir resten av filmen ironiskt nog mycket ojämn. Robert McCall är något så nobelt som en hämnare på de svagas sida.(TT)

Robert McCall är något så nobelt som en hämnare på de svagas sida. För länge sedan fejkade han sin egen död men som före detta elitsoldat har han en hel del färdigheter som kommer väl till pass även utanför systemet. Med effektiv brutalitet fungerar han som en utjämnare som försöker fixa till oddsen för de svagaste och göra världen lite, lite bättre genom ett slags gräv där du står-princip. Han kör dessutom (en plågsamt produktplacerad) taxitjänst, läser Proust och verkar inte särskilt brydd varken av avsaknaden av juridisk prövning för sina offer eller de högar av blodiga kroppar han lämnar bakom sig.

Denzel Washington är en fascinerande sluten skådespelare, som då och då liksom blixtrar till och är totalt trovärdig, oavsett om han står i begrepp att slakta en våldtäktsman med ett kreditkort eller beskriver McCalls saknad över den döda hustrun genom att berätta om hur hon brukade dissa hans fula skjortor. Inledningen till "Equalizer 2", som utspelas på ett tåg i Turkiet, är mycket snygg och effektiv där får han glänsa som agentlik mordmaskin med hjärtat på rätta stället.

Men mysteriet i filmen, vem som ligger bakom att McCalls "enda vän" CIA-Susan (Melissa Leo) blir mördad, klurar McCall såklart ut på fem minuter (vem som är skurken är hyfsat uppenbart även för publiken). Då måste resten av speltiden segt nog fyllas med annat. Det körs mycket omotiverad taxi men filmens kärna handlar om rätt och fel och vikten av att behålla en god moral i en förvirrande värld. För att vi ska köpa McCall och hans våld måste han ju vara en äkta good guy. Så för säkerhets skull ägnar han fritiden åt en snäll ung kille från det lokala gangstergänget och hjälper en förintelseöverlevare att få tillbaka en stulen tavla. Jo, faktiskt.

Regissören Antoine Fuqua ("Olympus has fallen", "The magnificent seven"), expert på ganska dum men oftast underhållande machoaction, levererar alltså ännu ett verk med övertydlighet som största signum. Det går att ha överseende med det.

Vad värre är - någonstans halvvägs börjar den minst 30 minuter för långa filmen att segna till. Någon borde ha kallat in en utjämnande klippare för bättre utnyttjande av Denzels resurser.