Filmrecension: A prayer before dawn

Här kommer ett bra livsråd: Undvik att åka fast för knarkförsäljning i Thailand. Att helvetet på jorden är ett thailändskt fängelse har varit utom allt tvivel sedan Nicole Kidman förvägrades sin astmasprej i miniserien "Bangkok Hilton" (1989).

Hennes rollfigur var dessutom helt oskyldig. Det är inte Billy Moore. Han säljer och brukar det mesta som går att snorta och röka. Hans dagjobb är att vara boxare men det framgår inledningsvis att hans bästa dagar kanske är passerade och att det kommer att gå väldigt, väldigt illa för honom. Mycket riktigt.

När han blir gripen av den thailändska polisen är han yrvaken och eftersom han inte förstår thailändska kastas han in i ett förvirrande abstinenstillstånd där det mest handlar om att hänga med och följa order. Väl i fängelset är sovsalarna så fulla att de intagna i princip ligger på varandra, har man otur kan sänggrannen vara död. Knarket flödar och tillvaron på insidan är ångestladdad och liksom suddig, både för Billy och för publiken, som får uppleva fängelset genom hans ögon.

I filmens bästa stunder gör det ambitiösa fotot att man blir fullkomligt uppslukad av allt obehag. Kameran visar varenda svettdroppe och spänd muskel och man känner nästan lukten av svett, sår och rädsla.

Det blir superintimt, på gott och ont. Man blir nästan delaktig i en gruppvåldtäkt och njuter samtidigt av det vackra i en tatueringsscen där det föds något slags gemenskap.

Billy försöker mest överleva och hittar räddningsplankor i fängelseboxningen och i Fame, en av de ladyboys som jobbar på fängelset.

Men vem är egentligen Billy? Hur har han hamnat på det här fruktansvärda stället i livet? Det erbjuds aldrig några svar på de frågor som dyker upp. Tanken är väl att den filmiska upplevelsen i sig ska räcka, och det gör den ganska länge - inte minst för att Joe Cole lyckas kombinera explosiv aggressivitet med en fin skörhet i sin Billy - men i slutändan hade lite mer information krävts för att man på riktigt ska investera i hans öde.

Filmen blir mer en stilövning än en helgjuten upplevelse, vilket är lite märkligt eftersom den bygger på den verklige Billy Moores självbiografi, så stoffet måste ju ha funnits tillgängligt.

TT