Uddebos egen hippie prisbelönt ledare
Uddebos egen hippie drivs av kulturen hon omges av – och delar gärna med sig av den till andra.
Trots att hon själv ännu är ung mottog nyligen Doris Bota Tranemo kommuns stipendium för ungt ledarskap, tack vare sitt engagemang i föreningen Djinadon som verkar i Konst och trummelurhuset i Uddebo, tidigare Uddebos allaktivitetshus.
Några dagar senare möter BT Doris Bota i hemmet hon delar med sin pojkvän. De många gitarrerna som sitter upphängda på lägenhetens väggar skvallrar om hennes intresse för musik, och de egenrenoverade fönstren som släpper in decembersolens kalla ljus visar på hennes driftighet. Den sistnämnda egenskapen är också anledningen till att hon numera kan kalla sig stipendiat.
Under de drygt åtta månader Doris Bota varit engagerad i Djinadon har hon haft fullt upp. I somras ledde hon den grupp från Sverige som medverkade i det internationella projektet Youth in action – ett EU-projekt där ungdomar träffades i Tyskland för att samverka kring konst.
– Jag tror jag har ledaregenskapsgenerna i mig på något sätt. Ända sedan jag var liten har jag tyckt om att ta på mig den drivande och sörjande rollen. Den kräver att man ger mycket men man får också väldigt mycket tillbaka, säger hon.
Doris Bota kommer ursprungligen från Rumänien. Vid 17 års ålder flyttade familjen till Tyskland, och bara månader senare valde hon att bosätta sig i Wien för att studera musik. Där anslöt hon sig till ett nätverk av konstnärer och fick då nys om att det finns en konstförening i Sverige i en liten ort som heter Uddebo.
– Jag visste ingenting om vare sig landet eller den här platsen innan jag flyttade hit i april. Men nästan direkt kände jag att det är ett härligt samhälle. Folk i Uddebo är väldigt vänliga och varma, man märker att man bryr sig om och hjälper varandra här, säger hon.
Den hjälpsamhet hon nämner att andra besitter stämmer även in på hennes egen personlighet. Sedan hon blev Uddeboare har merparten av hennes tid spenderats i Konst och trummelurhuset där hon nu arbetar som volontär flera dagar i veckan.
– Jag hjälper till att restaurera huset med återvunnet material och lär även andra hur man gör. Det känns viktigt att kunna bidra med både kunskap och egen byggkraft så att kulturen kan blomstra och leva.
Hon återkommer gång på gång till hur viktig kulturen är för henne. Den större delen av fritiden går åt till att sjunga och spela ukulele i det band hon formar ihop med sambon. Men om det är ledarskapet eller musik hon vill välja att satsa på för sin framtida karriär låter hon stå osagt.
– Jag tänker inte så mycket på framtiden utan försöker i stället leva och njuta i nuet, utan att låta för mycket som en hippie (skratt). Men att sätta sig i ett grått kontorslandskap kommer jag nog dock aldrig att göra. Jag finner min glädje i konsten och skapandet.
