Teater

Teater man aldrig glömmer

Teater
Foto:
Foto:

Den omskakande föreställningen Vår klass på Teater Galeasen landar mitt i en svensk samtid där det förtryckande urskiljandet av grupper är högaktuellt och där rädslan för det främmande växer sig allt starkare.

Vår klass borde inte stanna på lilla Galeasen utan fara land och rike kring. Det är högklassig teater man aldrig glömmer.

Artikeln publicerades 1 oktober 2013.

Den polske dramatikern Tadeusz Slobodzianeks text, som de senaste åren har spelats flitigt runt om i världen sedan uruppförandet i London och nu får sin skandinavienpremiär, tar avstamp i en faktisk händelse. Den 10 juli 1941, i den lilla polska staden Jedwabne, föstes 1 600 judar in i en lada som sedan sattes i brand.

En ohygglig massavrättning som i den officiella historieskrivningen skylldes på den tyska nazistiska ockupationsmakten. Men sanningen var en annan, det var den icke-judiska befolkningen i Jedwabne som utförde dådet. Detta avslöjades av författaren Jan T. Gross, som beskriver hur händelsen egentligen gick till i boken Neighbours. The destruction of the jewish community in Jedwabne, Poland (2001).

Tadeusz Slobodzianek låter händelsen vara dramat Vår klass’ epicentrum. Vi får följa tio elever i en skolklass, fem judar, fem katoliker. Inledningsvis är de mest smågnabbigt osams, men i takt med att de politiska världshändelserna eskalerar – först tar ryssarna makten, sedan nazisterna – förvandlas de harmlösa fejderna till hat och snart också till brutalt våld.

Klasskamraternas relationer förvrids. Kärlekshistorien mellan katoliken Rysiek (Simon Reithner) och judinnan Dora (Lina Englund) mynnar ut i en gruppvåldtäkt och hur Rysiek ser Dora tvingas in i ladan utan att han ingriper. Andra liknande händelser staplas på varandra.

Första akten avslutas med massmordet. En händelse som gestaltas utan fysiska överdrifter i spelet, istället är det orden och musikaliteten i skådespelarnas diktion och rörelser som bär fram scenerna.

Regissören Natalie Ringlers iscensättning är laddad och behärskad och placerar effektivt all vrede och sorg hos publiken. Som teater är det en magisk upplevelse, som berättelse är det vidrigt och nästan inte uthärdligt.

I andra akten får vi följa de överlevande, både de som var bödlar och de som undslapp massmordet. De som dog finns också med på scenen och kommenterar genom sina rörelser lögnerna och sveken i de åtgärder som görs för att dölja mordens verkliga tillvägagångssätt.

Och hämnden finns där också, men är lönlös och tröstar aldrig.

De tio människoöden som ställs framför oss är alla berättade med stor omsorg. Det är Vår klass stora styrka, att den stannar där, i den enskilda människan. Omänskligheten och meningslösheten i krigens och ideologiernas förtryck blir därmed tydligare än någonsin.

Vi ser det mänskliga hos individerna raseras framför våra ögon. Frågan de tio ställer sig, på olika sätt, oavsett om de är bödlar eller offer, är densamma: Var detta livet?

De tio skådespelarna är fantastiska. Allihop. Med en absolut auktoritet över scenrummet utför de en ensembleprestation som tar andan ur en.

Hannes Meidal får slutackordet. Han är Abram, som flyttar till USA 1937 och därmed undkommer förföljelserna. På avstånd får han veta att hela hans släkt fanns i ladan och scenen en bit in i andra akten, när han återger alla de dödas namn, är plågsam.

I slutscenen räknar han åter igen upp ett stort antal namn, men nu handlar de om de barn och barnbarn som han som åldring ser växa upp i USA. När han är klar ställer sig alla skådespelarna upp en och en och säger sin rollfigurs namn. Sedan är det slut.

En oförglömlig föreställning. Det kommer att ta åratal innan jag ser något liknande igen.