Teater

Svarslös fröken Julie saknar nerv

Teater Artikeln publicerades

Jag sitter och tänker, både under föreställningen och långt efteråt, vad August Strindbergs så kända pjäs Fröken Julie säger oss i vår tid.

Varför spelas den så ofta på scenerna i landet? Är inte mycket av dess teman om inte försvunna så i alla fall marginaliserade idag? Klasskampen, maktkampen, könskampen, hederskulturen. Visst finns detta också nu, men i förklädnad. Det är inte lika markerat som det var runt sekelskiftet. Och det man fann osedligt och provokativt, och ville censurera när pjäsen ursprungsuppfördes, är ju något vi rycker på axlarna åt idag. Det kan knappast vara pjäsens lockkraft. Vid flera tillfällen skrattas det i salongen. Kanske är det ändå igenkänning? Teman eller motiv som träffar vissa, säger dem något. För inte är det slap-stickhumor eller underskruvad komik. Detta är, som bekant, ingen munter historia. Julie dör.

Nina Zanjani gestaltar Julie i uppsättningen på Nya Studion, Stadsteatern i Göteborg. Mina förväntningar var skyhöga. Jag hade inte sett henne sedan den magnifika roll hon gjorde i Klaras resa hösten 2010. Men Zanjani är dessvärre ingen Julie. Varken klasstillhörigheten, förrycktheten eller kvalen når riktigt fram. Hennes självvalda död makes no sense. Och motspelaren Fredrik Evers, är inte någon Jean heller. Han pratar om sina framtidsplaner, illustrerar sin tänkta resa som att ligga i en mörk skog fylld av höga träd och långt, långt däruppe skymta ljuset. Det enda han behöver är bara att nå upp till den första grenen. Men i Evers Jean kommer varken arrogansen eller beslutsamheten i hans karaktär till rätta. Han är så mycket vekare än jag sett någon annan gestaltning av honom vara. Kanske är det en mänsklig aspekt man medvetet vill lyfta fram i den här uppsättningen, att han är en manisk drömmare men inte alldeles utan känslokval och samvete.

Jag hade önskat att regissören Emil Graffman vågat gå utanför manus mer än han gjort, på något sätt kopplat pjäsens teman och motiv till den värld idag som är så väldigt annorlunda. Att kvinnan av börd får ihop det med mannen av folket blev ju mest bara en liten nysning i tidningarna när det för inte så länge sedan inträffade i vårt eget kungahus. Sådan uppenbar skillnad i klasstillhörighet upprör och engagerar ett litet fåtal endast. Så. Vad är det istället för kamper som pågår i vår tid? Vad skulle få en Julie av idag att känna en sådan skam och hopplöshet att hon valde att dö för egen hand?

Jag hade velat få nya funderingar kring detta av denna uppsättning, men istället fick jag en ganska traditionell tolkning. Som helhet betraktad är Graffmans version av Fröken Julie snygg och proffsig; kylan som emanerar ur scenografins avskalade och gråtonade serveringsgång, där hela dramat utspelar sig, är obeveklig och tillför ett nödvändigt allvar. Men jag saknar nerven i både dramaturgin och skådespeleriet, och allra mest saknar jag ett förslag på svar på frågan vad Fröken Julie vill oss idag.

Sabina Ögren