Teater

Skådespeleriet spränger de fadda ramarna

Nämn oss en människa och vi faller i gråt. Det är lite i den estetikens anda som Karin Thunberg skrivit sin bok “En dag ska jag berätta om mamma” (2008), vilken också utgör stoffet i teaterpjäsen med samma namn.

Teater
Foto:

I fokus för skildringen befinner sig en begåvad och högt bildad kvinna, vars drömmar om framtiden stympas. Sannolikt var hon ämnad för stadens myllrande liv. Istället isoleras hon som hemmafru på en avlägset belägen skärgårdsö.

Över detta tragiska öde, präglat av psykisk instabilitet och bristande sanitära hänsyn, reflekterar den vuxna dottern. Hon gör det i form av en uppgörelse, på slak lina mellan saklighet och affekt. En inkännande anklagelseakt, som om en sådan vore möjlig.

Till formen blir det alltså en monolog, något ämnet lämpar sig väl för. Den dryga timme Borås Stadsteaters uppsättning varar befinner sig dottern i moderns kök, där spår av den bortgångna kvinnans egenheter kan skönjas.

Men det scenrum Ronnie Söderwall skapat manar inte fram någon unken och skräpig atmosfär. Tvärtom råder en ren och avskalad stämning. Denna höghet svarar på sätt och vis mot det försoningstema som utgör uppsättningens botten och primära syfte.

Allting är väldigt snyggt förpackat. Trots det prekära existentiella läget dominerar en harmoniskt avstämd anda, såpass att någon katharsis aldrig kan komma ifråga. De skarpa polerna har slipats av redan på förhand.

En annan förklaring till att verket ger ett ytligt intryck är författarens återhållsamhet på det psykologiska området, dels när det gäller den olyckliga moderns omständigheter, dels vad gäller den karriärmässigt lyckade dotterns predikament.

Dessutom har regissören Elisabet Ljungar arbetat ungefär som en förlikningsdomare. Fredsmäklandet har accentuerats, det vill säga ambitionen att överbrygga klyftan mellan dottern och modern. Detta har förstås inverkat menligt på dramaturgin.

Ändå lyckas detta bli en högst sevärd föreställning, mest beroende på Gunilla Rydholm-Erikssons förädlade och mogna skådespeleri. Trots den faddhet som ständigt hotar att lamslå föreställningen förmår hon att gjuta liv i den.

Med krackelerade tonfall och sargad mimik ger hon en antydan om en rad smärtsamma händelser. Även hennes timing imponerar, särskilt när hon ledigt anpassar sig till de många musikinslagen, vilka utgör hennes enda mot- och medspelare

Peter Grönborg