Häftig kollektiv ångestteater

I en absurd fars med tragiska undertoner får ett antal göteborgare, svenskar, eu-medborgare och ängsliga bybor i ett skövlat folkhem både besvärja och försvära sig till den framtid som bryter in när den enda makt som kan rädda kapitalismen, det kommunistiska Kina, tar över för att ställa allt till rätta.

Skådespelarna är iförda besynnerliga outfits som mest kan beskrivas som postpostmodernistiska, bylsiga stilsammanbrott, rätt som det är upprullade till overaller som arbetarna bär i den kinesiskägda fabrik där produktionsmålen är minst lika höga som där de nya mobiltelefoner tillverkas som nu förgyller våra yttersta dagar. Och matpriserna har blivit så höga att lönen inte räcker någon vart i stormarknaden så det blir att gå till svensken på hörnet för att försöka få tag i något billigt. Då är att märka att EU i ett sent direktiv förbjöd köttproduktion för att i stället satsa på insekter som föda.

Jag vet att det är klimatsmart att dö utropar en kvinna när den recession som skulle ta slut inte gör det – och nog är det en oro som var och en kan känna: tänk om det bara fortsätter, tänk om det inte blir bättre, tänk om det är som det sägs i pjäsen, att vi är den första generationen som är stolt över att ha stulit från våra barn.

Det kommer in ett gäng kineser och talar vänligt till oss i publiken, man ryser av obehag över den koloniala överlägsenheten och när de svenska arbetarna tacksamt sjunger för de kinesiska välgörarna blottläggs seklers förbrytelser mot de folk som välsignats av europeisk utsugning. Och när kineserna tackar genom att på kinesiska sjunga Den blomstertid nu kommer har svenskarna totalt förfrämligats för sig själva.

Mittens rike är en kollektiv produktion i samarbete mellan ensemblen och författarna. Man kör med uppbrutet förlopp, recitation, sång och starkt koreograferade rörelsemönster. Häftigt.

Christian Swalander