Djärv transhistoria blir omistlig

Runt Patricia och Lucretia, Björn Kjellman och Sven-Åke Gustavsson, rör sig döda vänner från förr bland den nya tidens slicka gaygrabbar, oklanderligt renhjärtade i sin kamp för erkännande och rättigheter.

Det var en märkvärdig boksuccé när Michal Witkowski i Lubiewo. Kärleksön för fyra år sedan lät äldre homosexuella män berätta om sina liv, hur de längtade tillbaka till de mörka åren då den polska realsocialismen upprätthöll sin förbenade diktatur stödd på sovjetiska bajonetter. Lucas Svensson har gjort om boken till pjäs och ställt dess spermakletiga tragik på scenen – och så bra det har blivit. Det äckliga och motbjudande romantiseras inte, det är ingen transvestitostalgi utan den ursprungliga mänskliga driften att känna igen sig i sitt eget liv som ställs fram på scenen, mellan betongtunga portar och pelare och bastanta bänkar.

Det finns ju ett dokumentärt drag i den här historien och ibland går det i dagen genom att en del som borde kunnat gestaltas blir återberättat. Någon gång blir en scen lite för utdragen när dess berättigande endast ligger i det homosexuella temat, smygbögen med fågelkikare på stranden kunde fått lite mindre tid på sig, även om den gosse han bespejar är skön och patetiken i hans livslögn stor.

Det som inte berättas finns inte heter det i pjäsen, och det är ungefär där, en grad ifrån den existentiella nollpunkten, man hittar drivkraften hos pjäsens gamla herrar, de visar att de levat och levt ut, och gjort det i en tid och i ett samhälle som var förutsägbart och statiskt. Konsumtionssamhällets frihet innebär för dem endast valfrihetens förtryck, ingenting är sig likt och till och med den polske påven har blivit tysk.

Det underliga, ja ett riktigt mirakel, är hur tragedins centrala inslag, medkänslan, väcks av dessa trasiga gestalter i sina slafsiga klänningar, halvhöga klackar och krigstidsbruna yllekappor. Det prudentliga kladdandet med krämer och salvor när Kjell Wilhelmsen kokett sitter på stranden med blusen i knut över den imposanta magen väcker den ömhet man kan känna inför det alldeles hopplösa sista försöket att bedra sig själv. Lars Väringer kryper runt scenen och letar och letar efter sina tappade tyska löständer och runt dem vandrar som en stilla skugga Oskar Humlebo-Motoboy, märkligt androgyn i sin gängliga manlighet. Hans musik väver sig in i handlingen i sorgset sugande diskant.

Eivin Dahlgrens aidssjuka Jessie är ett förkroppsligat ångestskri och Ulf Rönnerstrands råskinn älskas till döds som hämnd för mordet han begick på raggningsexperten Roma i Johan Karlbergs stöddiga gestalt.

Att sätta upp denna mycket speciella pjäs är ett djärvt drag av Göteborg stadsteater. Så ska det se ut, så blir teater angelägen, ja, omistlig.

Christian Swalander